I dag den 15 oktober var det 100 år sedan Margaretha Krook kom till världen för att uppvisa storartad skådespelarkonst, och det med okuvlig integritet och glödande närvaro. Filip Hallbäck om en skådespelare som visade att man får vara kompromisslös och ta plats utan att be om lov.
Margaretha Krook var min mormors favoritskådespelerska, därför att ”hon kunde vara så groteskt ful och så kunde hon vara så obeskrivligt vacker”. Krook vågade alltså leva sig in i en rollgestalt och min mormor var givetvis långt ifrån den enda att uttrycka sin stora beundran för en av svensk scenkonsts magnifika aktriser. Dock sade hon i en intervju att hon inte tyckte om att bli kallad ”folkkär” (”Jag är banne mig ingen dalahäst”), även om det var just folkkär hon onekligen råkade vara.
Det var mot slutet av 1940-talet som Krook utbildade sig vid Dramatens elevskola och bland klasskamraterna fanns bland annat Yvonne Lombard, Lars Ekborg, Allan Edwall, Jan Malmsjö och Max von Sydow. Hon blev knuten till Dramaten 1962 och var kvar ända fram till 1999, och där spelade hon de stora uttrycksfulla rollerna som Moder Courage, Gertrude Stein och Drottning Margareta. Hennes rolltolkningar väjde aldrig för det smärtsamma eller det mänskligt motsägelsefulla, utan gestaltningen gjordes med samma obönhörliga uppriktighet och skärpa. Hon kunde stå på en knäpptyst scen och fylla det till brädden med bara en viskning. Hon visade att sann auktoritet betyder att det räcker att stanna kvar, tala klart och vägra ursäkta sig.
För den riktigt breda allmänheten blev hon berömd på 1960-talet i TV-sketchen Skattkammarön, där hon visade sin genuina känsla för komisk tajming och fällde sin oförglömliga replik ”Hörruduru! Ta’rej i brasan!”. Ett annat stort avtryck gjorde hon de sista åren av 1900-talet, när hon med pondus och inlevelse reciterade Alfred Tennysons dikt ”Nyårsklockan” på Skansen i SVT:s direktsändning under nyårsaftnarna.
I dag den 15 oktober var det 100 år sedan hon kom till världen för att uppvisa storartad skådespelarkonst, och det med okuvlig integritet och glödande närvaro. Krook hade en röst som skar igenom det ytliga och kunde bära August Strindbergs tyngsta repliker men ändå våga lämna plats åt tystnaden. Ett kroppsspråk som rörde sig med en självklarhet i en Bergmanfilm som i sketcher och revyer av Hasse och Tage. Regissören Bengt Lagerkvist beskrev hennes insats som Majorskan på Ekeby i tv-filmatiseringen av Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga (1986) som att hon hade en ”fantastisk förmåga att lära sin roll snabbt”. I hans ögon var hon som en lejoninna med både styrka och nerver. Som privatperson beskrev vännen och kollegan Yvonne Lombard henne som någon som ”hade en liten krets vänner och höll mycket för sig själv”.
I dag står hon som en porträttlik staty utanför Dramaten med en stilla, men trotsig värme, lika levande idag som när den avtäcktes, på initiativ av Marie-Louise Ekman. Den står på ett hörn där Krook brukade röka, men den står också där som en påminnelse att konstnärligt skapande kräver mod, att man inte sviker sig själv. Man behöver inte alltid vara ”behaglig”, utan man får vara kompromisslös och ta plats utan att be om lov. I den konstnärliga gestaltningen av roller finns allvaret, glädjen och sanningssökandet, vilket Krook visade sin publik som högaktade sin karaktärstolkare.
