Arbetsgivarna är fast i 40-årspsykosen

Egentligen är ju budskapet inte nytt, tvärtom är det välkänt sedan länge, arbetsgivare vill ha unga, fräscha medarbetare inte gamla, trötta ”Britt-Marie” (ni minns CUF:s utspel om LAS 2021) som bara dricker kaffe. Sedan att ålderdomen på arbetsmarknaden inträffar strax efter 40-årsdagen försöker de flesta av oss inte låtsas om. Det går ju, om man när den dagen kommer har ett fast jobb och stannar kvar där resten av arbetslivet. Om man i stället säger upp sig, utan att ha ett nytt jobb, som Jonas Nordling, och undertecknad med för den delen, då märker man snart att man är paria. 

Jag förstår att det var mindre skoj för Nordling men det stärker onekligen tesen att det är kört på arbetsmarknaden efter 50, när en vit man med adekvat utbildning och ett gediget cv möts av kalla handen. Det finns ingenting för marknaden eller arbetsgivarna att gömma sig bakom. Mer än att de söker någon mer ”junior” eller ”i början av sin karriär”. Nordling har alla kvalifikationer, och lite till, men det betyder just ingenting. Ingen vill ha honom. 

Nordlings bok om åldersnojan på arbetsmarknaden blickar förtjänstfullt både bakåt, framåt och åt sidorna. Han börjar gräva bland löntagare som individer, var en och för sig själv, ockrande privata arbetsförmedlare och enstaka eldsjälspolitiker i början av förra sekelskiftet. Redan på 1930-talet talades det om 40-årspsykosen, arbetsgivarnas alltså, en arbetstagare över 40 år ses som sekunda vara. Ett riktigt beklämmande exempel på synen på ”äldre” återges från skriften Äldre arbetskraft, utgiven av Verkstadsindustrins samarbetskommitté, 1964. Där kan vi läsa att äldre medarbetare ofta kännetecknas av nedsatt närminne, nedsatt närsyn, nedsatt förmåga till arbete i hög hastighet och svårigheter att anpassa sig till förändringar bland annat. Någon som vill anställa en långsam, närmast blind, trögtänkt person utan minne?

Typ som Kronprinsessan Victoria, Alex Schulman, Mia Skäringer och Jonas Karlsson.

Dessvärre blir det inte så mycket bättre ju närmre vår tid vi kommer och jag gläds speciellt åt att Nordling även får med ”tipsen” som självmedkänsla, tvångsprenörskap och alla andra sätt den arbetssökande ska jobba med sig själv. Guldstjärna för meningen ”om du förleds att fokusera på dig själv i stället för strukturer så tappar samhällsutvecklingen fart”. Ett annat föredömligt tydligt kapitel tar upp Arbetsförmedlingen, och vilka som egentligen bär skuld för det haveriet. 

Genomgående under de cirka 120 år Nordling spanar efter arbetsmarknadens syn på äldre är att de äldre är strax över 40, ibland 50 och någon gång runt 60. Som högst i kurs på arbetsmarknaden står alltså en person mellan 30 och 40 år. Ett kort tidsspann att hitta sitt resten-av-livet-jobb på. 

Läs och diskutera i smågrupper under resten av hösten.