I år är det 25 år sedan Sverige erkände judar, romer, Sverigefinnar, tornedalingar och samer som nationella minoriteter. Diskrimineringsombudsmannen har i en ny rapport slagit fast att diskrimineringen mot de nationella minoriteterna fortfarande är ett omfattande samhällsproblem, inte minst på skolor och arbetsplatser.
Lars Arrhenius, Diskrimineringsombudsmannen (DO), har i en ny rapport till regeringen redogjort för observationer av utvecklingen under de 25 år som passerat efter ratificeringen av minoritetskonventionerna.
– Sverige måste göra mer för att säkerställa de nationella minoriteternas tillgång till sina rättigheter. Diskriminering är ett omfattande problem, barn ställs fortfarande inför förbud att prata sitt modersmål i skolan, trakasserier är vanligt förekommande, förutsättningarna att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur är begränsade, och upplevelser av etnisk profilering minskar förtroendet för myndigheter, säger DO Lars Arrhenius, i ett pressmeddelande.
Glapp mellan rättigheter och praktik
Rapporten fastslår att diskrimineringen mot de nationella minoriteterna fortfarande är ett omfattande samhällsproblem, inte minst på skolor och arbetsplatser, samt att Sverige behöver göra mycket mer för att både förebygga och bekämpa diskriminering, samt säkerställa de nationella minoriteternas rättigheter. Trots att lagstiftningen och olika uppdrag till myndigheter utvecklats kvarstår en rad brister i efterlevnaden av minoritetskonventionerna. Det råder stora och påtagliga glapp mellan rättigheter och praktik, konstaterar DO.
Diskrimineringen mot de nationella minoriteterna är inte identiska, även om det kan förekomma likheter, utan hur diskrimineringen tar sig uttryck hänger samman med de historiska förtrycken. Bland exempel nämns Skånepolisens olagliga register över romer som uppdagades 2013. Det har påverkat många romers förtroende för rättsväsendet och sannolikt myndigheter i stort. Ett annat exempel handlar om skolors oförmåga att hantera trakasserier av judiska elever, som upplever begränsade möjligheter att kunna uttrycka sin identitet och få tillgång till en utbildning på lika villkor.
DO: Utvidga diskrimineringslagen
Bland alla minoriteter märks även hur erfarenheter av och rädslan för diskriminering kan påverka barns och vårdnadshavares intresse för att ansöka om modersmålsundervisning i skolan. Dessutom råder det råder brist på modersmålslärare i grundskolan och även brist på läromedel i de nationella minoritetsspråken.
I DO-rapporten lämnas rekommendationer till regeringen med förslag på åtgärder för att motverka diskriminering av människor som tillhör de nationella minoriteterna och för att öka de nationella minoriteternas tillgång till rättigheterna enligt minoritetskonventionerna. DO föreslår bland annat att:
- Utreda frågan om att införa språk som en självständig diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.
- Utvidga diskrimineringslagen så att skyddet mot diskriminering i offentlig verksamhet blir heltäckande och omfattar till exempel myndighetsutövning av bland annat polis.
- Överväga behovet av ytterligare lagstiftning eller regelverk för att främja individers tillgång till de rättigheter som följer av minoritetskonventionerna.
- Inrätta eller utse en eller flera myndigheter med tillsynsansvar över den lagstiftning som reglerar de nationella minoriteternas rättigheter.
- Förtydliga bestämmelserna i lagstiftningen som rör nationella minoriteter med utgångspunkt i minoritetskonventionerna och göra dessa rättigheter utkrävbara för individer.
Antogs i februari 2000
Det var i februari 2000 som riksdagen röstade igenom att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. I juni samma år trädde dessa åtaganden i kraft.
Dessa två konventioner godkändes av Europarådets ministerkommitté 1994 och syftet är att tillstå juridiskt och politiskt skydd åt Europas kulturella mångfald. Det som konventionsenligt kännetecknar en nationell minoritet är att en grupp (som har långvariga och historiska band till Sverige) har en religiös, traditionell, kulturell och språklig särprägel, som i sin tur sammantaget skapar en kollektiv identitet man önskar att bevara. Ratificeringen av dessa konventioner innebar att svenska staten därmed dels erkände judar, romer, Sverigefinnar, tornedalingar och samer som nationella minoriteter, dels erkände jiddisch, romani chib, finska, meänkieli och samiska som nationella minoritetsspråk.
Stärkta rättigheter 2009
År 2009 antogs lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724), allmänt benämnd som minoritetslagen, vilken gav samtliga minoriteter ytterligare stärkta rättigheter – i form av skydd för kultur och språk, rätt att i kontakt med myndigheter få använda sitt eget språk såväl muntligt som skriftligt samt inflytande i frågor som berör dem.
Denna lag består av en rad allmänna bestämmelser, däribland att kommuner, regioner och statliga myndigheter har skyldighet att informera minoriteterna om deras rättigheter. År 2019 reviderades minoritetslagen, vilket gjorde att regioner och kommuner är skyldiga att formulera minoritetspolitiska mål och riktlinjer, samt att dessa ska kunna begäras ut av den myndighet som ansvarar för uppföljningen av minoritetslagens efterlevnad.
