Gripenaffären är inte en symbol för svensk solidaritet utan för Sveriges nya identitet där vapenexport ses som ett primärt utrikespolitiskt verktyg. Verklig solidaritet vore att avstå från militarism och istället investera i humanitär hjälp och mänsklig säkerhet, skriver Jaime Gómez Alcaraz, internationell analytiker.
Den strategiska överenskommelsen mellan Sverige och Ukraina om ett potentiellt köp av 100 till 150 JAS 39 Gripen E-plan är en mörk vändpunkt. Det som av regeringen ramas in som en nödvändig handling för ”långsiktig säkerhet” är, ur ett kritiskt fredsperspektiv, en katastrof.
Det är en farlig eskalering av konflikten, ett svek mot diplomatin och framför allt en monumental seger för det militärindustriella komplex som profiterar på kriget. Denna affär blottlägger en cynisk logik där geopolitik, patriarkala maktstrukturer och industriell vinst väger tyngre än det akuta behovet av mänsklig säkerhet.
Profitörernas guldålder
Låt oss vara tydliga med vem som är den omedelbara vinnaren: Saab AB. Den tillhandahållna kontexten är avslöjande. Saabs vd, Micael Johansson, medger öppet att detta kan bli den ”största affären någonsin för bolaget” och den ”överlägset största Jas-affären hittills”. Statsminister Ulf Kristersson firar potentialen för ”arbetstillfällen i Linköping”.
Kriget i Ukraina har förvandlats till världens mest makabra skyltfönster för vapensystem. Detta är inte solidaritet; det är en ”multibillion-dollar deal” som säkrar produktion och vinst i över ett decennium. När ett lands industri blir ekonomiskt beroende av en konflikts fortsättning, minskar det politiska incitamentet att se konflikten ta slut. Fred blir, i denna kalkyl, synonymt med förlorade intäkter.
Eskalering som ”långsiktig säkerhet”
Det mest avslöjande argumentet för affären är dess tidslinje. Regeringen medger att de första planen kan vara på plats först om ”cirka tre år”.
Detta faktum exponerar affärens sanna natur. Det handlar inte om att hjälpa Ukraina att stoppa dödandet nu. Det handlar om att cementera en långsiktig militarisering av Östeuropa och att permanent integrera Ukraina i en västerländsk militärsfär, redo för en evig konfrontation med Ryssland. Att kalla detta ”säkerhet” är en förvanskning av begreppet.
Detta är ett textboksexempel på en eskalationsspiral. Ryssland kommer oundvikligen att se en framtida flotta på 150 högteknologiska stridsflygplan vid sin gräns som ett existentiellt hot. Svaret blir inte att söka fred, utan att möta upprustningen med en egen, ännu mer intensiv militarisering.
Patriarkal säkerhet vs. mänsklig säkerhet
Affären är en triumf för en patriarkal säkerhetssyn. Feministiska säkerhetsstudier skiljer på ”nationell säkerhet” (statens militära skydd) och ”mänsklig säkerhet” (individers trygghet från våld, svält och nöd). Denna affär är en exempellös satsning på den förra, på bekostnad av den senare.
Diskursen är fylld av ”militarism”. Detta är en världsbild där säkerhet skapas genom vapenmakt, en världsbild som historiskt drivits av män och premierat militära lösningar.
Samtidigt visar forskning att ökad militarisering är signifikant korrelerad med ökad ojämlikhet mellan könen. Dessa miljarder som nu öronmärks för stridsflygplan är resurser som inte går till att hantera krigets fruktansvärda könsspecifika konsekvenser – det ökande våldet i hemmet, vårdbördan som faller på kvinnor, eller stödet till offer för sexuellt våld.
När försvarsminister Pål Jonson talar om att ”dra nytta av Ukrainas stridserfarenhet”, ignorerar han fullständigt kvinnors och flickors differentierade erfarenhet av kriget. Man söker lärdomar om luftstrid, men blundar för de verkliga, mänskliga säkerhetshoten på marken.
Fredsmöjligheternas kollaps
Varje vapenleverans av denna magnitud är en spik i kistan för diplomatin. Fredsförhandlingar bygger på att båda parter ser en väg ut som är bättre än fortsatt strid. Denna affär eliminerar incitamenten för båda sidor.
Till Ryssland signalerar det att västvärlden inte bara stödjer Ukraina, utan aktivt bygger en framtida, överlägsen militärmakt vid dess gräns. Till Ukraina signalerar det att en total militär seger är det enda målet. Resultatet är en diplomatisk återvändsgränd och ett fastlåst utmattningskrig.
Den föreslagna finansieringen – användandet av ”frysta ryska tillgångar” – är juridiskt och moraliskt alarmerande. Att beslagta en suverän stats centralbanksreserver för att köpa vapen och föra krig mot den staten är ett agerande utan motstycke som underminerar internationell rätt. Det skapar ett livsfarligt prejudikat och gör kriget till en självfinansierande maskin, frikopplad från demokratisk kontroll.
Slutsats: Ett val mot freden
Gripen-affären är inte en symbol för svensk solidaritet. Den är en symbol för Sveriges nya identitet som en nation som, likt de stormakter man tidigare kritiserade, ser vapenexport som ett primärt utrikespolitiskt verktyg och en legitim ekonomisk motor.
Detta är ”kapitalismens politik”, för att citera Chandra Talpade Mohanty. Det globala Nord (Sverige) säkrar sin industriella bas (Saab) genom att exportera högteknologiska vapen till en krigszon, vilket cementerar en maktrelation där Ukraina förblir en ”periferi” beroende av västerländsk militärteknologi.
Verklig solidaritet vore att avstå från militarismen. I stället för att välja detta alternativ borde den svenska regeringen göra allt som står i sin makt för att förstärka diplomatin och bidra att ta fram ett slut på konflikten som stoppar de civila offren. Det vore att investera i humanitär hjälp och mänsklig säkerhet – inte i verktyg som garanterar mer lydande och förstörelse.
Jaime Gómez Alcaraz, är internationell analytiker
