I dag dömdes programledaren Micke Leijnegard för sexuellt ofredande i Stockholms tingsrätt efter att pussat en kollega på munnen mot hennes vilja. Aftonbladets Åsa Linderborg kallar det en ”sorgens och skräckens dag” medan Ida Ali Lindqvist, sakkunnig inom våld i nära relationer, samtalsterapeut och författare, svarar att domen är ett ”sällsynt tecken” på att kvinnors ord kan väga tungt.
Hur kan Åsa Linderborg kalla detta för sorgens och skräckens dag! Det ordvalet rimmar väl bättre när Sverige stängde gränserna och när folket röstade in en rasistisk och klassföraktande regering! En man som tar sig rättigheter och nu blir dömd är en seger och en tydlig markering till patriarkatet. Det är ofta svårt att få någon dömd för sexuellt ofredande. Det finns sällan vittnen eller teknisk bevisning, utan det står ofta ord mot ord.
Det ska till ett uppsåt: Åklagaren måste kunna visa att den misstänkte avsiktligt agerat på ett sätt som är ägnat att kränka den andres sexuella integritet. Här fanns tydligen ett uppsåt. Hur många gånger per dag tvingas vi kvinnor bevittna att män frias för våldtäkter på grund att han inte förstod att kvinnan sov?
För att inte tala om ”Snippadomen”-fallet. Hovrätten fann att flickans berättelse var trovärdig och tillförlitlig och att det var styrkt att mannen hade fört in sin hand innanför hennes shorts/trosor, hållit på hennes ”snippa” och haft ett finger inne i ”snippan”.
Trots detta ansåg hovrätten att det inte var tillräckligt styrkt att penetration skett i den mening som krävs för våldtäkt (brott ”jämförligt med samlag”) – detta för att det fanns oklarhet kring vad flickan menade med ordet ”snippa”. Hovrätten hänvisade till Svensk ordbok som definierar ”snippa” som kvinnans yttre könsorgan och menade att det inte följaktligen kunde uttalas att ett finger trängt in i slidan.
Hur kan ett barn berätta om ett övergrepp – och domstolen ändå fria?
Ja, jag vet att han till slut blev dömd – till tre ynka år. Efter att allmänheten rasat, Högsta domstolen ingripit och rättssystemet tvingats rätta sig själva.
Men Åsa Linderborg – du har för länge sedan lämnat walk over när det kommer till feminismens kamp. När du kallar en dom mot en man som dömts för sexuellt ofredande för ”sorgens och skräckens dag”. Det är inte sorgen som talar här, utan privilegiet. Sorgen finns hos alla kvinnor som gång på gång tvingas se män frias, som vet att rättssystemet sällan står på vår sida, som lärt sig väga varje ord i rädsla för att inte bli trodd.
Den här domen är inte en tragedi. Den är ett sällsynt tecken på att rättvisan kan fungera, att kvinnors ord kan väga tungt. Den är en markering mot ett system som i decennier skyddat män med makt och tystat kvinnor med skam.
Så nej, Åsa Linderborg. Sorgen hör inte hemma här. Sorgen hör hemma hos alla kvinnor som aldrig fick sin dag i rätten.
Jag förväntar mig ingen reaktion från Åsa Linderborg. Min text är inte skriven för att övertyga henne. Den är skriven för alla dem som tvekar, som fortfarande tror att hon har rätt trots att du kallar rättvisa för skräck. Om jag kan bidra till att de blir färre – då har jag sagt det som behövde sägas.
