Det finns saker i livet som inte går att köpa för pengar. Livserfarenheter, ett rikt inre liv, lycka över en bok eller film och glädje över vänners eller familjemedlemmars framgångar till exempel. Detta åskådliggjorde författaren Joyce Carol Oates elegant i en tweet om dess ägare Elon Musk förra veckan.
Tiden går men minnen består. Jag kommer mycket väl ihåg ett fikasamtal med en nära vän vi hade för flera år sedan, när vi båda pluggade vid Umeå universitet. Eller rättare sagt, det jag minns var hur hon förmedlade en viktig insikt om den inre resans betydelse för ens intellektuella utveckling under livets gång. Hon började med att berätta att hon blev tvåbarnsmamma vid 20-årsåldern och tillbringade all tid åt barnuppfostran. Det var hennes högsta prioritering i livet då, även om hennes egen kärva privatekonomi kunde sätta käppar i hjulet på tillvaron.
I mötet med sin dåvarande fästman, dock ej barnens pappa och som hon träffade långt senare, kunde hon emellertid känna mindervärdeskomplex, med tanke på hennes sociala bakgrund och perioder av sjukskrivningar. Vem var ens hon att jämföra sig med honom, han som minsann var en framgångsrik egenföretagare och tjänade stora belopp? Hon som aldrig haft råd med att konsumera svindyra märkeskläder eller flygresor över halva jordklotet.
Vikten av ett rikt inre liv
Men så insåg hon sakta men säkert, berättade hon för mig, att det finns saker i livet som aldrig går att utbilda sig till eller kan köpa för pengar: Livserfarenheter. Även om flera upplevelser alltid varit långt ifrån bekväma har de skänkt henne en klarsyn om hur vi människor formas av yttre omständigheter. Det gav henne en djupare förståelse om att människor gärna försöker ge sken av en yttre lycklig tillvaro, men i dag kan hon lätt genomskåda de mekanismer som gör att man väljer att dölja ens sårbarhet. Dock dömer hon inte, men hon har ett analytiskt öga för avslöjande detaljer om människors beteenden.
Det fick henne att fundera: Vem var egentligen hennes fästman utan sina statusmarkörer, som exempelvis hans lyxiga bostad, dyra bil, Armanikavajer och allt annat som signalerar att han minsann är bemedlad? Vem var han utan sina kapitaltillgångar? Det enkla och korta svaret var: Ett tomt skal. Någon som inte förmådde att tala om annat än det ytligt materiella. Till skillnad från honom hade hon ett mycket rikare inre liv och genom sina nyvunna insikter hade hon lärt sig att uppskatta andra värden i livet som inte alltid kan reduceras till ekonomisk mätbarhet.
Den själsliga tomheten hos Musk
Budskapet i min väns historia gjorde sig påmint, när en av den nordamerikanska prosans mest uppburna och produktiva författare, Joyce Carol Oates, på X/Twitter gick till ett elegant angrepp mot nätverkstjänstens ägare Elon Musk. Ja, den excentriske multimiljardären, vars digitala forum som åtskilliga användare har lämnat åt sitt förgiftade öde sedan han tog över ägarskapet och under förevändningen att han främjar yttrandefrihet tillåtit hat och trakasserier stångas fritt på denna plats. Oates tillhör alltså dem som valt att stanna kvar, trots det förråade debattklimatet som råder där.
I ett enda inlägg riktade hon udden just mot den själsliga tomheten hos Musk genom att helt enkelt påpeka att han aldrig njuter eller ens tycks förefalla medveten om det som i stort sett alla uppskattar, till exempel naturbilder, hundar eller katter, filmer, musik, böcker, glädje över vänners eller släktingars framgångar, kondoleanser över någons bortgång, sportnöje, att heja på sitt favoritlag, referenser till historia.
Mestadels ägnar sig Musk att öppet stödja högerextremism, alltifrån enskilda individer som brittiske Tommy Robinson till organisationer som Alternativ för Tyskland, men även dela vidare andras inlägg som framhåller hans briljans. Som Kristoffer Ahlström så träffsäkert formulerar det i DN: ”Hans egna inlägg kretsar mest kring futtiga oförrätter, men det är i hans retweeter man verkligen ser hur fullständigt isolerad han är från mänskligheten.”
Språkets precision och tonträff
I Musks uppjagade försök till respons föll han mer eller mindre på eget grepp och bekräftade Oates tes, att han förefaller ha en total avsaknad av bildningskänsla. Så till den milda grad att de fattigaste på denna sociala medieplattform tycks ha mer mening och skönhet i sina liv än ”världens rikaste man”. Som om det inte var nog gav hon honom ytterligare en smocka på X/Twitter: ”Vilken klubb han än bjuds in till förlorar sitt värde på grund av invitationen till honom”.
Oates demonstrerade hur hennes litterära hantverksskicklighet kunde komma till en så brutalt slagkraftig nytta i den trollskog som X/Twitter blivit. Den säger något om maktbalansen mellan formuleringskonsten och ekonomiska resurser. Oavsett hur mycket pengar eller reellt inflytande någon har, kan språkets precision och tonträff skära igenom allt det där och blottlägga något mer mänskligt. Den som kan formulera sig väl kan påverka, irritera och avslöja, även i mötet med arroganta magnater som tycks oberörda. Musk må ha ett vulgärt tonfall som han slänger ur sig i alla offentliga sammanhang, men Oates visar att även ett lågmält tonläge kan vara lika knivskarpt som obarmhärtigt.
