Manlighet har fått en ny tyngd i samhällsdebatten, inte minst till följd av resonemang kring ”toxisk maskulinitet”. Men det är viktigt att även presentera andra maskuliniteter. Här framstår skådespelaren Pedro Pascal som en motpol till den polariserande manosfärens manlighetsretorik, skriver Filip Hallbäck på internationella mansdagen.
I dag är det den internationella mansdagen, som sedan 1999 infaller varje år den 19 november. Mansdagens historiska framväxt har varit brokig och det har varit långt ifrån självklart att ens skapa en sådan dag, än mindre att erkänna den som internationell temadag. Grundorsaken beror på att det inte riktigt funnits en enhetlig syn på män och maskulinitet i världen, men också för att det har varit en långvarig historisk tradition att prioritera kvinnors rättigheter i jämställdhetskampen. Konsekvensen har därmed blivit att syftet med mansdagen varierat, beroende på vem eller vilka som organiserat evenemang kopplat till dagen.
Den första internationella mansdagen föreslogs redan på 1960-talet av Dr. Jerome Teelucksingh i Trinidad och Tobago, men den globala uppmärksamheten och samordningen av dagen kom först mycket långt senare. När mansdagen på allvar började ta form på 1990-talet för att belysa frågor som rör mäns hälsa och välbefinnande, fanns kritik och motstånd från feministiskt håll som i viss mån finns kvar än i dag.
Den mest klassiska invändningen var att alla årets dagar redan är mansdagar och – utifrån insikten att jämställdhet handlar om en maktrelation – att etablerandet av en specifik temadag skulle vara en distraktion från kampen för kvinnors rättigheter. Många uttryckte en farhåga att mansdagen skulle riskera att bli ett slags svepskäl för att avvisa eller förminska kvinnors utsatthet genom att ge män som grupp ett utrymme för att dra på sig en offerkofta, gnälla över sina egna problem och strunta i andras. Alltså att män som grupp inte skulle vara genuint intresserade av att bidra till en faktisk förändring, utan snarare befästa en privilegierad position genom självömkan. I allra värsta fall skulle en mansdag utnyttjas av krafter för att främja en vision om maskulinitet som underbyggs av machokultur och patriarkala mönster.
Från förlöjligande till seriöst intresse
För tio år sedan dominerades sociala medier av ironiserande och förlöjligande kommentarer om mansdagen, däribland en stor spridning av Lilla Berlins satiriska teckning och påpekande av det faktum att mansdagen sammanfaller med internationella toalettdagen. I dag är både medvetenheten och tonen annorlunda. Manlighet som debattämne tycks ha fått en annan tyngd i samhällsdebatten, inte minst till följd av resonemang kring ”toxisk maskulinitet”.
Några bidragande faktorer handlar om incels, manfluencers och manosfären som fungerat som katalysatorer för debatt. Incels har under de senare åren fått medial uppmärksamhet efter våldsamma dåd och extremt misogyna åsikter, vilket tvingat fram en större och seriös diskussion om mäns ensamhet, utanförskap, psykosociala villkor och radikalisering. Manfluencers tillika självhjälpsentreprenörer som exempelvis Andrew Tate och Jordan B Peterson har en lukrativ affärsverksamhet som riktar sig specifikt till män som grupp. Manosfären har blivit en synlig sociokulturell kraft, vars forum och kanaler kretsar kring kvasivetenskapliga idéer om en återgång till den inre alfahannen. I dessa digitala ekokammare till onlinemiljöer pekar man ut feminism som ett hot mot maskuliniteten. Deltagarna i dessa forum är företrädelsevis unga män som riskerar att bli benägna att avhumanisera kvinnor i takt med att de tar till sig manfluencers aggressiva budskap.
Dessa gruppers inflytande har gjort att manlighetsideal blivit ett offentligt samtalsämne. Många inom civilsamhället, institutioner och yrkeskårer som exempelvis psykologer, kriminologer och sociologer engagerar sig i maskulinitetsfrågor med nytt engagemang för att förstå aktuella sammanhang och samband. I förlängningen hoppas många på att lägga en vidareutveckling av kritiska perspektiv för att begripliggöra mansrollens grundläggande betydelse för pojkars skolresultat, mäns psykiska ohälsa och självmordsstatistik, också varför många män söker sig till extremistiska miljöer och hur man kan arbeta våldsförebyggande. Insikten om att kärnan i könsmaktsordningen alltid är våldet i alla dess former finns fortfarande orubbat kvar.
Pedro Pascal exempel på förebild
Om man ska tala om termer av manliga förebilder är jag emellertid övertygad om att det är viktigt att presentera andra konkreta representationer av maskulinitet. Om man dessutom ständigt bara låter manfluencers diktera agendan finns risken att man i förlängningen reproducerar det man kritiserar. Dagen till ära vill jag därför lyfta fram filmskådespelaren Pedro Pascal som ett intressant exempel i samtalet om samtida manligheter.
Jag väljer just honom därför att han uppfattas av sina fans som någon som inte eftersträvar att dominera och demonstrera ett överläge gentemot andra, utan snarare visa en mer socialt orienterad maskulinitet. Pascal förknippas med egenskaper som värme, humor, mjukhet och medveten självdistans, vilket ofta märks i hans kroppsspråk och i intervjuer där han framstår som lekfull och icke-hierarkisk. En image som gjort honom omåttligt populär. Den amerikanska fantasyförfattaren Hailey Turner har på ett humoristiskt sätt kommenterat hans muskulösa armar: ”Pedro Pascal’s arms looks like that because he’s single handedly carrying the weight of keeping every woman on earth from entirely giving up on men.”
Kontrast till manosfärens retorik
I tv-serier som The Mandalorian och The Last of Us spelar Pascal beskyddande fäder, men inte som traditionellt kodade machohjältar. Snarare gestaltar han män som vågar uttrycka rädsla, förtvivlan och tvivel, men också värderar omsorg om sina relationer högt. Det är inte en slump att fansen kallar honom för ”The Internet Daddy” (som är en sexuellt laddad slang för en äldre, attraktiv, trygg och självsäker man). Det började med oskyldiga och kärleksfulla skämt om honom med epitetet ”internet’s favorite dad”, med tanke på hans rollkaraktärer. Men: Pascal har i intervjuer blinkat åt detta smeknamn, vilket bara förstärkt bilden av honom som en skojfrisk crush-figur inom meme-kulturen.
Kontrasten mot profiler som Tate gör hans framtoning ännu skarpare. Mitt i detta tidevarv där många unga män tycks söka identitet och vägledningar framstår Pascal i mångt och mycket som en motpol till den polariserande manlighetsretorik som manosfären står för. Det ovan nämnda är bara ett axplock av exempel på varför. Diskussioner om framtidens maskuliniteter känns alltså möjlig utan att det för den sakens skull behöver handla om antifeminism. Som en meme uttryckte det: ”In a world of Andrew Tates, be a Pedro Pascal”.
