Vi är många som längtar efter ett helt annat offentligt samtal än det som förgiftats av Tidöpartierna, och den rödgröna oppositionen borde kunna gå en promenadseger till mötes i nästa års val. Men för det krävs fokus på den ekonomiska makten liksom antirasism och solidaritet.
”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap.” Så sade Hédi Fried, överlevande från Förintelsen som kom till Sverige och som resten av sitt liv ägnade sig åt folkbildning om nazismens yttersta konsekvenser, efter det historiska mötet hon hade med Moderaternas partiledare Ulf Kristersson juni 2018. Märk väl, detta var inget formellt avtal, utan ett löfte som var viktigt, med tanke på Frieds bakgrund och den moraliska tyngden i hennes ord.
Med facit i hand vet vi vad Kristerssons löfte till Fried var värt: Ingenting. Man kan helt enkelt konstatera att han ägnade sig åt höjden av cynism i form av ett politiskt schackdrag. Ett historiskt falskspel. Uppenbarligen utnyttjade han mötet med Fried för att tillskansa sig ett slags moraliskt kapital och ge sken av etisk strålglans som visat sig vara en fernissa. Kristersson ville rent performativt framstå som en anständig och principfast politiker som kunde uppvisa ett absolut, personligt menat åtagande som bottnade i ett hjärtligt moraliskt ställningstagande.
Men skenet bedrog. Och det rejält.
Varken samvete eller hederlighet
Efter valet 2022, där Sverigedemokraterna blev näst största riksdagsparti medan samtliga övriga Tidöpartier drabbades av kräftgångar, lyckades det blåbruna blocket med liten marginal ändå erövra tillräckligt många riksdagsmandat för att kunna bilda regering. För första gången i Sveriges historia utgjorde därmed ett parti med ideologiska rötter i nazism och vitmakt-miljön ett regeringsunderlag. De som möjliggjorde denna konstellation var Moderaterna, Kristdemokraterna samt Liberalerna. Fried och hennes kompanjon Emerich Roth, också överlevande från Förintelsen, dog samma år; han i januari, hon i november.
Denna mandatperiod – som går mot sitt slut och förhoppningsvis blir en kort parentes – liknar ingenting annat som vi fått erfara i svensk politik, där ena statsrådet efter det andra öppet och ogenerat visar sitt förakt mot såväl forskning och expertis som förvaltningsmässiga och rättsstatliga principer. Till en början trodde jag att det handlade om monumental inkompetens, men det är jag inte längre lika benägen att tro. Åtminstone inte som den enda förklaringen. Bevisligen finns varken samvete eller hederlighet, utan bara önskan om rå makt till varje pris, även om det sker på bekostnad av demokratin. Om Kristersson kunde ljuga Fried rakt upp i ansiktet är han av allt att döma beredd att gå hur långt som helst för att uppnå och behålla regeringsmakten. Till nästa år söker Tidöpartierna nytt förtroende för att fortsätta med sitt ideologiska projekt med att förena SD:s ideologiska världsbild med borgerlighetens ekonomiska politik.
Första statsministerbesök på SD:s landsdagar
I helgen befann sig Kristersson i Örebro – staden där terrordådet med den mest omfattande med dödlig utgång i Sverige ägde rum i februari i år – som gäst på Sverigedemokraternas landsdagar och höll ett hyllningstal. Han sade bland annat: ”Jag vill komma hit och säga tack för det vi håller på med just nu. Det hårda arbete vi lägger ner. Tack för det vi gjort tillsammans tre senaste åren, i ett reformtempo jag inte trodde var möjligt, men också för det vi ska göra, de kommande mandatperioderna. Vi har börjat.”
Även Kristdemokraternas partiordförande tillika vice statsminister Ebba Busch gjorde ett framträdande i form av en videohälsning till Sverigedemokraternas landsdagar: ”De senaste åren har inte direkt varit händelsefattiga, vi har tampats med tuffa frågor, diskuterat och hittat lösningar tillsammans för att se till att Sverige börjar komma på rätt köl igen”, sade hon. ”Vi har kommit långt, men vi är inte klara”.
Flera har jämfört Ulf Kristersson med den tyske rikskanslern Franz von Papen som gått till historien som den som släppte fram Adolf Hitler till regeringsmakten på 1930-talet, i tron att han kunde tämja och kontrollera nazismen – vilket visade sig bli en av 1900-talets mest katastrofala felbedömningar. Jämförelsen med von Papen är inte orimlig, men jag är beredd att gå längre än så givet Tidöregeringens historiska avtryck. Jag skulle säga att statsministern har Caligulas blick.
Caligula – egentligen inte hans riktiga namn, utan ett smeknamn som betyder ”den lilla stöveln” – var en romersk kejsare (12–41. e.Kr), vars epok tillhör de mörkaste i Romarrikets historia. I eftervärldens historieskrivning har Caligula, på grund av sitt storhetsvansinne, maktmissbruk och extremt nyckfulla handlingar, blivit en symbol för irrationellt och tyranniskt ledarskap. Likt denna romerska kejsare som ville bli dyrkad som en gud utmärker sig Kristersson – åtminstone i mina ögon – genom att verka kräva att bli betraktad som en landsfader (eller som ”den vuxne i rummet”), fastän han inte har den pondusen, anseendet och utstrålningen. Kanske allra tydligast blev det i samband med Sveriges fullbordade medlemskap i Nato – efter den utdragna ansökningsprocessen där Sverige skämde ut sig internationellt – när Kristersson befann sig i USA:s kongress där han så självbelåtet tog emot stående ovationer som det vore hans förtjänst
En antirasistisk agenda vore önskvärd
Olivier De Schutter, FN-expert i frågor som rör extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, släppte en rapport i somras där han förklarar sambandet mellan social nedrustning och ökad högerextremism. En av rapportens slutsatser är att nedskärningar i välfärden leder till växande misstro till institutioner. Ett missnöje som utnyttjas av högerextrema krafter som förevändning för att fortsätta avveckla välfärdssamhället och främja kapitalstarka gruppers särintressen.
Grundkonflikten handlar alltså om synen på rättfärdig fördelning. Om den ekonomiska makten. Brännande frågor som högerextrema partier och dess medlöpare gör allt för att slippa tala om, också i Sverige. På sätt och vis är det begripligt. Tänk om Sverige hade haft en fungerande skola, sjukvård, infrastruktur, bostadsmarknad, arbetsmarknad, et cetera – vem hade då velat rösta på högerextrema?
Eftersom högerextremismen livnär sig på ekonomisk osäkerhet vill man i stället att det offentliga samtalet ska handla om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem”. Tidöregeringens föreställning om ”svenskheten”, och vilka som tillåts ingå i den, är utomordentligt farliga förskjutningar som används för att distrahera allmänheten från att diskutera de omfattande sprickorna i välfärdssystemet. Men, Tidöregeringens framtidssyn är likväl uppenbar: Fortsätt att vidga inkomst- och klassklyftorna. Upprätthåll ojämlikheten. Ställ grupper mot varandra.
Divide et impera. Söndra och härska.
Men: vi är många som längtar efter ett helt annat offentligt samtal än det som förgiftats av Tidöpartierna i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Den rödgröna oppositionen borde kunna gå en promenadseger till mötes i nästa års val, men det gäller att inte ta framgången för givet. Den stora, obesvarade frågan är vilken agenda de rödgröna egentligen ämnar driva.
En antirasistisk och solidarisk agenda vore önskvärd. Det vore att hedra Hédi Frieds kamp mot nazism och högerextremism.
