Två decennier av flyktingstöd på Lesbos

När elden slukade flyktinglägret Moria natten till den 9 september 2020 och förstörde Europas största flyktingläger, var de första som reagerade varken hjälporganisationer eller myndigheter. Det var flyktingar själva — boende i ett litet solidaritetshärbärge kallat Pikpa, som hört från vänner i det brinnande lägret under natten och redan stod och lagade mat vid gryningen.

– Det var inte organiserat av oss. De gjorde det själva, minns en medarbetare från Lesvos Solidarity, gräsrotsorganisationen som drev Pikpa, och fortsätter:

– Det var väldigt fint.

Den spontana handlingen av ömsesidig hjälp fångar både andan och tragedin i solidaritetsarbetet för flyktingar på den grekiska ön Lesbos — en plats där mänsklig medkänsla upprepade gånger har kolliderat med politiska krafter som är fast beslutna att göra livet svårare för några av världens mest utsatta människor.

Innan världen tittade på

Flyktingar har anlänt till Lesbos sedan åtminstone 2001, men historien som har format dagens kris börjar runt år 2008. Det året ökade antalet anländande markant — ibland lika många eller fler än i dag — med många ensamkommande barn, främst från Afghanistan.

Innan det första härbärget för minderåriga kom till var förhållandena fruktansvärda. Flyktingar hölls i förvar i en lagerliknande anläggning: kvinnor och barn i en sektion separerade från sina familjer, män och minderåriga i en annan. En toalett för 100 personer. 

– Det var hemskt, och ett förvar. De hade färre rättigheter än människor som satt i fängelse för brott, och dessa var människor som begått ett administrativt brott minns en organisatör, det vill säga de hade enligt strafflagen inte begått något brott. 

Vid den norra landgränsen mot Turkiet, längs floden Evros, var situationen ännu farligare. Området hade varit minerat med landminor — ett dödligt arv från gränsmilitariseringen. 

– Vi hade dödsfall 2005–2006, säger en organisatör, även om minorna så småningom röjdes. Människor dog i floden när de försökte ta sig över, eller av kyla i de extrema nordliga temperaturerna.

Så vände de sig till havet. Och till Lesbos.

Pikpas födelse

År 2012 var Grekland i ekonomisk kris. Det fascistiska partiet Gyllene Gryning hade just kommit in i parlamentet för första gången och förde med sig en våg av attacker mot flyktingar. Och på Lesbos anlände människor igen — förvarstagna i polisceller som var byggda för 25 personer men med 80 inneboende.

– Vi började som människor som deltog i en solidaritetsrörelse av lokala grupper, inte en NGO som startade som en NGO i fält, förklarar en organisatör.

Lokala aktivister bildade kollektivet Alla tillsammans-byn och började organisera insamling av mat och kläder. Men de började också fråga efter en ordentlig plats att inhysa människor.

De kände till ett övergivet barnkollo som hette Pikpa. Till en början sade myndigheterna nej. Men ankomsterna fortsatte öka, och när polisstationen blev överfull sade poliserna åt flyktingar att ”komma tillbaka senare” — vilket innebar att gravida kvinnor och barn tvingades sovapå gatorna. Fascistiska attacker följde.

– Vid ett tillfälle sade de, ”okej, ta nycklarna, för dem dit”, för de var överallt, minns organisatören. 

Pikpa öppnade i november 2012. Moria-lägret existerade inte ännu — det skapades i januari 2013, ursprungligen utformat för cirka 3 000 personer.

– Vi var också mycket kriminaliserade… polisen var som, det är inte er sak, vi hanterar detta. Det var alltid detta med kriminalisering av solidaritet.

Kriminaliseringen av att hjälpa

Från början mötte solidaritetsarbetare misstänksamhet och fientlighet från myndigheterna. Volontärer behandlades som potentiella smugglare, anklagades för att göra olagliga saker.

Denna kriminalisering i synen på solidaritetsarbetarna utvidgades till flyktingarna själva. I åratal har människor som styrt båtar — ofta flyktingar tvingade till rollen av riktiga smugglare — gripits och åtalats som människohandlare. 

– Fängelserna är fulla av dessa människor, säger en organisatör, som menar att det rör sig om påhittade fall, eller människor som tvingades.

Kriminaliseringen nådde sin höjdpunkt med åtalet av humanitära arbetare — läkare, sjuksköterskor och räddningsarbetare från Storbritannien, Tyskland och Spanien som kom för att hjälpa. Spanska brandmän som använde sin professionella räddningsutbildning för att rädda drunknande flyktingar under sin semester greps och hölls i flera dagar. Deras fall tog tre år att avsluta.

2015: Året då allt förändrades

År 2015 drevs Pikpa fortfarande enbart av volontärkraft — ingen officiell NGO-struktur, bara människor som dök upp för att hjälpa. Sedan kom tillströmningen. Enligt UNHCR nådde över en miljon flyktingar och migranter Europa sjövägen det året, med mer än 800 000 som anlände via Egeiska havet från Turkiet till Grekland. Vid höjdpunkten i oktober 2015 anlände över 221 000 människor på en enda månad.

Pikpa skiftade till att endast tjäna de mest utsatta: gravida kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättningar, de med medicinska tillstånd. De tog också emot människor som behövde skydd — inklusive medlemmar av hbtqi+-gemenskapen och män med psykiska problem som ingen annan anläggning ville ta emot.

Vid sin höjdpunkt hade Pikpa 80 volontärer. 

– Det började som ett mirakel för att människor kom och bar med sig mat och kläder. Det var väldigt vackert att se detta i en svår tid.

Och det var under denna period — med stränder täckta av berg av övergivna flytvästar — som Safe Passage Bags-projektet föddes. Idén var enkel: ge flyktingar arbete och inkomst samtidigt som man förvandlar skräpet som sköljs upp på stränderna till något vackert.

År 2016 utsågs Efi Latsoudi, människorättsaktivisten bakom Pikpa, till gemensam vinnare av UNHCR:s Nansen-flyktingpris — en av de mest prestigefyllda humanitära utmärkelserna — för sitt outtröttliga arbete med att hjälpa utsatta flyktingar på Lesbos. Vid det laget hade Pikpa stöttat över 30 000 människor sedan starten.

EU-Turkiet-avtalet och dess efterverkningar

Den 18 mars 2016 förändrades allt igen. EU-Turkiet-avtalet fastställde att alla som anlände efter den 20 mars det året — särskilt syrier, som utgjorde upp till 90 procent av de anländande — kunde skickas tillbaka till Turkiet. Geografiska restriktioner fångade människor på öarna. Asylbehandlingen stannade av.

– Det skapade en psykisk hälsokris, för att människor inte längre rörde sig, förklarar en organisatör, Skillnaden mellan transiterande flyktingar som anlände med hopp och fångade flyktingar som inte såg någon framtid var påtaglig.

Moria blev vad organisatörerna helt enkelt beskriver som ett helvete. Våldet ökade. År 2015 bröt sammandrabbningar ut mellan flyktingar från områden kontrollerade av ISIS och kurdiska krigare. Pikpa tog emot 800 människor som flydde dessa attacker.

Pikpas uppgång och fall

Trots årliga vräkningsvarningar överlevde Pikpa genom en sorts inofficiell officiell status. UNHCR hänvisade människor dit. Myndigheterna hänvisade människor dit. Till och med lägret hänvisade människor dit. För det fanns ingen annan plats.

År 2020 hade Pikpa ordentlig infrastruktur: trähus byggda av volontärer, en stor kupol för barnaktiviteter, ett kvinnorum, boende för gravida kvinnor. Under covid-19 upprätthöll de strikta protokoll och undvek smittor helt.

Sedan kom Moria-branden. Och sedan kom vräkningen.

– De stängde det för att det var ett politiskt beslut. För att de inte ville ha solidaritetsplatser, de ville bara ha läger att kontrollera.

Morgonen den 30 oktober 2020 slog en massiv polisinsats till mot Pikpa klockan 06.30. Kravallpolis omringade lägret och nekade tillträde för advokater, psykologer, sjukvårdspersonal och press. De 74 utsatta boende — inklusive 32 barn — väcktes i sina hus av polis. En boende kollapsade av stress och fördes till sjukhus med ambulans.

Det nya lägret: 76 miljoner euro, i skogen

Det nya stängda lägret som EU hjälpte till att finansiera — till en kostnad av cirka 76 miljoner euro — byggs i Vastria, mitt i Lesbos största tallskog, ett skyddat Natura 2000-område. Brandrisken på ön är extrem; Moria självt registrerade 247 bränder mellan 2013 och 2020.

Lägret ligger 45 minuter från närmaste sjukhus, bredvid en soptipp, omgivet av träd som lätt antänds. 

– Detta är en trend över hela Europa att bygga läger utom syn- och tankehåll, där flyktingar inte har en chans att bygga ett liv, säger Lorraine Leete från Legal Centre Lesvos.

De bortglömda utsatta

En av Lesvos Solidaritys kärnprinciper skiljer dem från mycket av den humanitära sektorn: de tror att utsatthet är individuell, inte kategorisk. I ett system som prioriterar kvinnor och barn — för det är där finansieringen går — hamnar ensamstående män ofta mest försummade.

– I Moria, med denna policy och denna trend hos organisationerna, slutade de mest utsatta med att vara männen ensamma. Alla var som, åh kvinnor, åh barn — vi sätter kvinnan där, huset, vi ger detta. Män, ingenting, säger en organisatör. 

Att anpassa sig för att överleva

Efter Pikpas stängning ställde Lesvos Solidarity om. De renoverade en byggnad ägd av en kyrklig välgörenhet och säkrade ett tioårigt hyreskontrakt för flyktingboende kallat Selamet. Flyktingar själva arbetade med renoveringen och fick lön.

De startade restaurangen Namaste — ett utrymme där flyktingar och lokalbefolkning kunde äta och arbeta tillsammans. Det projektet tog fyra år att bygga från ett taklöst skal, bara för att vräkas av hyresvärden i mars. Om det kan återupplivas är osäkert.

I dag driver organisationen uppsökande psykisk hälsovård till byar över hela Lesbos. De håller jobbmässor och lär ut hur man skriver cv. Organisationen fortsätter sin Humade Crafts-återvinningsverkstad och utbildningsprogram vid Mosaic Support Center, nu beläget i den historiska Asklipios-byggnaden i Mytilenes gamla stad.

Den nuvarande krisen

Antalet på Lesbos fluktuerar stort. I februari fanns det 4 000 flyktingar på ön; nu är det runt 700. Men organisatörerna vet att detta inte betyder att krisen är över. 

– Min erfarenhet från ön är att det är en pågående kris sedan 20 år. Det är alltid människor, säger en av dem. 

Nya geopolitiska skiftningar har skapat nya påfrestningar. Syrien anses nu vara säkert av EU, vilket fryser asylärenden för syrier som flydde inbördeskriget. Afghanistan under talibanstyret är värre än någonsin för kvinnor och minoriteter, ändå driver grannländerna ut afghanska flyktingar.

– Vi lever i mycket svåra tider, säger en organisatör tyst.

Vad som behövs nu

När man frågar om organisationens största behov är svaret både praktiskt och filosofiskt. De behöver kapacitet — människor som kan göra uppsökande verksamhet, bygga kopplingar mellan flyktingar och samhället, dokumentera berättelser för påverkansarbete.

– För mig är det mycket viktigt att vara kreativ och meningsfull för människorna också, och att lyssna på deras röster och anpassa sig till deras behov — inte bara skapa program som vi tror att vi behöver, säger en organisatör.

Den humanitära sektorn tenderar att följa kriser — 108 organisationer arbetade på Lesbos 2015; de flesta har sedan dess gått vidare. Det som återstår är det långsamma, oglamorösa arbetet att upprätthålla närvaro, bygga förtroende och anpassa sig till vad som kommer härnäst.

Organisatörerna lyfter också att saker som kan göra skillnad är att donera bidrag, att bli månadsgivare, eller att bli volontärarbetare, samt att sprida budskapet. Bidrag kan ge organisationen stabilitet och möjlighet att planera långsiktig. Organisationen söker också volontärer som har kompetens inom utbildning, sjukvård, juridik, liksom kommunikation och uppsökande verksamhet. Och organisationen betonar också att det är viktigt att sprida berättelsen, eftersom synlighet spelar roll.

Denna artikel är baserad på intervjuer genomförda under en Safe Passage Bags-workshop med medlemmar från Lesvos Solidarity och volontärer från olika organisationer som arbetar med flyktingar i Grekland. Fakta har verifierats mot officiella källor inklusive UNHCR, Amnesty International, Europarådet och Lesvos Solidaritys dokumenterade historia.

Mer information kan du hitta på lesol.gr och lesvossolidarity.org