Elin Wägner var inte bara feminist, journalist och romanförfattare utan även manusförfattare. Nu har hon också fått ett postumt erkännande för sina insatser för svensk filmkonsts utveckling. Det berättar Dagmar Brunow, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, för Fempers Nyheter.
Elin Wägner (1882–1949) är en av den svenska litteraturhistoriens mest särpräglade profiler. För den breda allmänheten är hon främst känd som romanförfattare, debattör och journalist. Men det finns ytterligare en sida hos henne som för många har varit okänd. Wägner var även manusförfattare och en av få som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. I den vetenskapliga databasen Women Film Pioneers Project (WFPP), som funnits sedan 1993 och som produceras med stöd från Columbia University, har Wägner fått ett internationellt postumt erkännande för sina insatser inom den svenska filmkonstens utveckling, till följd av publiceringen av en vetenskaplig artikel av Dagmar Brunow.
Brunow är professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet och till hennes forskningsintressen hör kritiska frågor om film betraktad som kulturellt arv. Hon har tidigare skrivit om digitaliseringen av filmarkiv, dokumentär- och essäfilm, videokollektiv och deras historia, experimentfilm, queerfilm och feministiskt filmskapande. Under flera år har hon inom ramen för sin forskning kring Wägners filmskapande haft samarbete med Svenska Filminstitutet, Nordic Women in Film och Elin Wägner-sällskapet.
I sin artikel skriver Brunow bland annat: ”Wägners bidrag till den svenska filmindustrin, särskilt under stumfilmstiden, är nära kopplade till hennes journalistik, litterära produktion och politiska aktivism. De ingår i hennes tvärmediala publicering, där olika medier korsar varandra för att främja hennes feministiska aktivism. Detta gör henne till en ovanlig och givande studieperson idag.”
Tidigt intresse för filmmediet
Till Fempers Nyheter säger Brunow att hennes ambition med sina studier av Wägners avtryck inom filmkonsten – förutom att förändra bilden av den mansdominerade filmhistorien – att plocka ner Wägner från den piedestal hon länge suttit på, och påvisa varför hon fortfarande är aktuell – och då inte bara utifrån hennes samhällsengagemang för fred, miljö och kvinnors rättigheter.
– Hon var en komplex person: aktivist, både en del av det moderna Sverige med sitt stadsliv, sina självförsörjande kvinnor, men samtidigt sökte hon sig efter ett tag till ett annat liv, till andra sammanhang bortom patriarkala strukturer. Ett liv som präglas av det lokala såsom det internationella.
I det avseendet har Wägner en del likheter med Selma Lagerlöf, enligt Brunow.
– Det är ett anti-patriarkalt sätt att omförhandla moderniteten, tycker jag. I Berg i Småland var hon väldigt aktiv i kommunalpolitik där hon drev ekokritiska frågor. Samtidigt hade hon ett brett internationellt nätverk.
Liksom Lagerlöf visade Wägner tidigt intresse för den rörliga bilden, som under 1910-talet – fortfarande var ett relativt nytt medium, och hon arbetade inom filmindustrin för att det gav henne möjligheter att nå nya publikgrupper. Hon samarbetade med den framstående kvinnliga regissören Anna Hofman-Uddgren som länge ansågs vara Sveriges första kvinnliga filmregissörer innan Ebba Lindkvist fick äran.
Från stumfilm till ljudfilm
Wägner fick sitt genombrott med romanen Norrtullsligan (1908), som skildrade moderna storstadskvinnor, följt av den uppmärksammade Pennskaftet (1910). Sin första praktiska erfarenhet inom film, skriver Brunow, fick hon när hon skrev manus till Hon fick platsen eller Exkonung Manuel i Stockholm (1911). Brunow beskriver hur den filmen avspeglar Wägners aktivism för kvinnors rättigheter. Syftet med filmen var att generera pengar till en stipendiefond för kvinnliga journalister. Filmen hade sin premiär vid ”Pennskaftens soaré” på Grand Hotel i Stockholm och gjorde succé.
– Ett skäl för framgången var nog att rollerna spelades av verkliga journalister i Stockholm, däribland medlemmarna av den så kallade ”Ligan”. Det var ett tidigt nätverk av kvinnliga journalister som Fatima Bremmer porträtterat i kollektivbiografin Ligan som kom förra året, säger Brunow.
Filmen blev framgångsrik i samband med biovisningarna, vilket ledde till att Wägner fick ett beställningsjobb av biografägaren N P Nilsson med att skriva manus till Systrarna (1912) som regisserades av Hofman-Uddgren.Filmen förmodas vara försvunnen, men det finns en handskriven version av manuset – troligen antecknad av Hofman-Uddgrens make – bevarad i en liten anteckningsbok som finns i Svenska Filminstitutets manusarkiv.
– Det är kul att sitta på arkiv och forska kring manusversioner, att känna på papprets materialitet, följa hur manuset växer fram, hur det stryks, läggs till, hur folk ritar och kladdar på pappret. I anteckningsboken med Systrarnas manus finns även en inköpslista som inkluderar ost och sill, brännvin och konjak. Inte illa, säger Dagmar Brunow.
Wägners politiska och litterära verksamhet upptog större del av hennes tid under 1910- och 1920-talen, men hon återkom till filmen Ungdom och även Efterlyst: En modern Stockholms-historia som hon skrev tillsammans med Oscar Hemberg. Parallellt med Wägners originalmanus gjordes adaptioner av hennes framgångsrika romaner, både under stumfilmen och efter ljudfilmens genombrott 1927. Hjalmar Bergman skrev manuset till Norrtullsligan (1923) och enligt Brunow:
– Även om Wägner inte var nöjd med manuset, framför allt inte med filmens slut, så lyckades han fånga den torra humorn i Wägners roman, särskilt i mellantexterna, till exempel när Baby suckar ”Nu går överklassen på Operakällaren”.
Den producerades av Karin Swanström som varit banbrytande inom svensk film och i dag är det den enda filmen av Wägner som för närvarande finns tillgänglig att se via streaming.
Historieskrivningens villkor
Brunow berättar för Fempers att skrivprocessen med WFPP-artikeln fick henne att reflektera kring filmhistorieskrivningens villkor. Traditionellt utgår man från konkret material, men desto mindre fokus riktas på det som gått förlorat. En orsak till att merparten av all världens stumfilmsproduktion försvunnit beror på att filmrullarna bestod av nitatcelluloid som var mycket brandfarlig och självförstörande.
Gällande kvinnorepresentation i filmhistorieskrivning har man i tidigare filmvetenskaplig forskning främst tagit avstamp i dels stumfilm, dels 1970-talet, men det finns perioder under exempelvis 1930- och 1940-talet som man förbisett. Flera feministiskt orienterade filmforskare har tidigare ofta utmanat den individualistiska bilden av det manliga geniet genom att påvisa hur film är en kollektiv process som inbegriper flera sammanvävda kompetenser, men också hur film kan ses som en del av kvinnors nätverkande. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att feminismen är agendasättande, till skillnad från genusteori som är av deskriptiv karaktär. Just feministiska perspektiv medför emellertid intellektuella utmaningar, påpekar Brunow i ett långt avslutande resonemang.
– Att rekonstruera kvinnornas bidrag till stumfilm är delvis knepig eftersom deras namn ofta saknas i filmens eftertexter. Eller så händer det att deras namn inte överförs från filmens för- eller eftertexter till filmografier och sedan till filmdatabaser. Jag har nyss forskat om dokumentärfilmaren Zsóka Nestler och detta har alltså hänt även under 1970-talet. Det som också är vanligt är att kvinnor i filmbranschen inte erkänns med alla sina jobb de kanske haft. Just under stumfilmstiden var de ofta mångsysslare: skrev manus, spelade, var skripta, regisserade, producerade, men i filmografier eller databaser kan det bara stå en funktion medan de andra inte nämns.
