”Årets julklapp från regeringen till Sveriges barn är ett iskallt politiskt beslut. Ett beslut som kommer tvinga barn in i extrem fattigdom”. Maj Karlsson (V) om att regeringen ska införa bidragstak.
Regeringen har bestämt sig för att ta ifrån de mest utsatta barnen deras ekonomiska grundtrygghet. Med ett pennstreck kastas vi tillbaka till ett Sverige vi kämpat oss bort från i nästan hundra år. Dimridån är välbekant: alla barn ska få se sina föräldrar gå till ett arbete. I verkligheten kommer många barn i stället få se sina föräldrar kämpa mot extrem utsatthet.
I måndags presenterade regeringen vad som beskrivs som en reform. I praktiken är det den största fattigdomsreformen för barn i modern tid. Inte mot barnfattigdom, utan för att förvärra den.
Bidragstaket som nu införs sätter ett max för hur mycket människor får i vårt yttersta skyddsnät. Hittills har systemet byggt på ett existensminimum, en lägsta tillåten standard för hur utsatt en människa, särskilt ett barn, ska behöva vara. Det handlar inte om bekvämlighet. Det handlar om att kunna äta, ha kläder, en bostad, el och möjlighet att överleva vardagen.
Ingen som tittar på nivåerna i försörjningsstödet och prisutvecklingen i samhället kan på allvar hävda att människor ”lever gott” på bidrag. Det krävs inget matematiskt geni för att förstå att det här handlar om överlevnad, inte livsstil. Ekonomiskt bistånd har alltid varit tänkt som en kortsiktig lösning, just därför att det är orimligt att leva så knapert under lång tid.
Och ändå har stödet urholkats år för år. Det är svårare att klara sig på försörjningsstöd i dag än för tio år sedan. Samtidigt har det aldrig lönat sig mer att arbeta än det gör nu. Det är viktigt att ha med sig när regeringen påstår att detta handlar om att ”motivera” till arbete. Det är faktiskt en lögn.
För vill man att människor ska gå till ett arbete, vilket de allra flesta vill, då krävs jobb. Och möjligheten att få dem. I dag har vi en historiskt hög arbetslöshet och stenhård konkurrens. Det problemet gör regeringen ingenting åt. I stället tycks man tro att tillräckligt djup utsatthet ska öka människors ”vilja”. Som att det vore viljan som saknades när det i verkligheten handlar om möjlighet och förmåga.
Det är inte bara en verklighetsfrånvänd och rå människosyn. Det är dessutom fel adress. För de som faktiskt drabbas hårdast är barnen. Det vet regeringen om eftersom de utan skam själva säger det.
Kravet innebär nämligen att ju fler barn en familj har, desto mindre pengar ska den få. Läs det igen. Familjer straffas ekonomiskt för varje barn i hushållet. Stödet sänks generellt men minskar dramatiskt för barnfamiljer. Samtidigt påverkas ensamstående män, som utgör majoriteten av mottagarna av försörjningsstöd, minst.
Ingen borde drabbas av försämringar i vårt yttersta skyddsnät. Men att barnen drabbas hårdast är fullständigt uppåt väggarna.
Och det slutar inte där. Regeringen förbjuder nu också kommuner att lägga till egna förstärkningar. I många kommuner ger man lite extra stöd till barnfamiljer i december, några hundralappar för att barn ska kunna äta när skolan är stängd och för att julen inte ska bli för mager. Det blir nu förbjudet.
Det finns vad jag vet inte en enda kommun i Sverige som ger extra julstöd till ensamstående män. Dessa satsningar är uteslutande till för barn. Regeringen tar alltså bokstavligt talat julklapparna från Sveriges mest utsatta barn. En regering kan inte bekänna sin färg tydligare än så.
Det här är en häxjakt på barn som vi inte sett i modern tid. Konsekvenserna kommer bli brutala. Ett enormt ökat lidande. Barn som blir enkla rekryteringsmål för kriminella gäng. Ökad risk för sexuell exploatering. Ett civilsamhälle som tvingas hantera en utsatthet på helt nya nivåer.
Danmark har redan gått den här vägen. De såg konsekvenserna och stängde dörren. Men ändå väljer vår regering att öppna samma dörr vår på vid gavel här.
I dag lever vart åttonde barn i Sverige i fattigdom. Det är en skam. Att regeringen i det läget väljer att aktivt öka barnfattigdomen måste stoppas.
Det är djupt oetiskt att å ena sidan vilja sätta barn i fängelse från 13 års ålder, och å andra sidan ta ifrån dem den grundläggande trygghet som minskar risken att hamna där. Det minsta vi kan kräva av en regering, oavsett färg, är att den skyddar barn.
För det är inte resurser regeringen saknar. Ingen kan ha undgått hur skattesänkningarna regnar över dem som redan står stadigt. Det minsta ett rikt land kan erbjuda sina barn borde därför vara värdighet, ett tak över huvudet, mat på bordet och känslan av att någon håller emot när det blåser. När politiken i stället drar undan skyddsnätet är något allvarligt fel. Då är det dags att ta ställning.
Jag vill ändå tro att oavsett vår politiska färg så är vi fortfarande överens om att inget barn i Sverige ska behöva lida i svår ekonomisk nöd. Att vår julklapp till Sveriges barn är att visa att vi vuxenvärlden står upp för dem, att vi fortfarande har kvar vår värdighet.
