Sara Swanson: Smärta, självkärlek och tillhörighet med queer tatuering

Sara Swanson tar emot i tatueringsstudion Sta. Demonia Tattoo i Stockholm. På den rosamålade väggen med guldfärgade strimlor hänger konst, t-shirtar med färgglada tryck. Intill, de små rummen där själva tatueringarna skapas och växer fram. En tatueringsstol, att sitta eller ligga på, smala skåp med verktyg. En samtidigt ombonad och klinisk känsla.

Sara Swanson öppnade studion tillsammans med sin partner, kärlek och tatueringsmentor Soledad Aznar Rodriguez i Barcelona 2005. 2017 flyttade de studion till Stockholm. Här jobbar queera tatuerare med queer tatuering i en kultur som länge har varit såväl starkt mansdominerad som hetero- och cisdominerad. 

Sara Swanson är tatuerare med gesällbrev och författare till boken Queer tatueringshistoria/historier som försöker lägga ett svårt pussel och lyfta tatuerare genom historien som har identifierat sig som queera eller som har agerat i vad som kan betecknas som queera sammanhang. En bok om tatuering som passion och drivkraft, som terapeutiskt och ibland andligt verktyg och vägvisare.

– Tatuering är magiskt, och något som har gjorts i alla tider, säger Sara Swanson.

Hon förklarar att tatuerade personer i vissa tider har beskrivits i rasistiska termer eller på andra nedvärderande sätt, som perversa eller kriminella, som kopplats till underklass. I andra tider som på 1700- och 1800-talen var det modernt bland överklassen. Tatuering har framför allt varit ett självklart inslag i många ursprungsfolks kulturer, som exempelvis maorier eller inuiter. 

Kvinnor tatuerade varandra

Sara Swanson har intervjuat föregångare inom tatueringskulturen och queera personer som tatuerade sig under 1970- och 1980-talet, framför allt i Sverige eller med koppling till Sverige, och fotografen Del laGrace Volcano har porträtterat dem.  Syftet har varit att spåra den queera tatueringens framväxt och ursprung. Swanson har letat efter tatuerare som liksom hon och Soledad Aznar Rodriguez beskriver sig som queera, och boken är både en hyllning till dessa banbrytare, liksom en omsorgsfull dokumentation av queer tatueringshistoria.

Hon berättar om danska Rikke Andreassen som i sin forskning har kunnat analysera en läkares anteckningar kring det förra sekelskiftet om tatueringar bland fattiga och marginaliserade kvinnor i Köpenhamn. Deras tatueringar kunde bestå av namn på män, men inte sällan hade de sin kvinnliga älskares namn intatuerat. 

– Genom den här läkarens papper kan man se att kvinnor tatuerade varandra i fängelset, ofta arbetarkvinnor som inte har haft tid att skriva dagböcker eller artiklar. I vissa fall finns det journalanteckningar där tatueringar beskrevs i detalj och som återgav vad kvinnor sade. Det kunde vara kvinnor som var i tvångsprostitution eller kvinnor som var sexarbetare, säger Sara Swanson som förklarar att det också går att hitta spår om tatueringar i gamla polisregister men att det oftast inte handlar om förstahandsberättelser.

Smärta och adrenalin 

Sara Swanson har tatueringar som går ner över armarna, mot händerna, en dödskallen.. Blomliknande mönster på händerna, en liten råtta blickar uppåt. Hon fick sin första tatuering gjord i mitten av 1990-talet på tatueringssstudion East Street Tattoo i Stockholm. Hon beskriver atmosfären där som rätt grabbig men det stod inte i vägen för magin. Hon valde en bläckfisk, på ryggen 

– Jag blev helt såld. 

Den första tatueringen hon själv utförde var på sig själv, vilket är vanligt. Det handlar om att få träning innan man går vidare och tatuerar på någon annans hud. Att tatuera sig själv är däremot inte helt lätt eftersom man dels måste kunna sträcka ut hudpartiet som ska tatueras, dels hålla i nålarna eller maskinen som ska få in bläcket under huden. Även den senaste tatueringen har hon gjort på sig själv.

– Jag är lite vidskeplig, när jag köper en ny maskin vill jag tatuera på mig själv först, för jag vill känna hur den känns. Man måste veta hur det känns med smärtan, och känna hur det är att vara nervös.

För hur mycket man än längtar efter en tatuering kan det finnas oro, inte bara över smärtan utan valet av motiv, och hur det valet kommer kännas imorgon eller längre fram. Kommer valet att ångras? Även om smärtan upplevs olika hos olika personer är det bra att vara förberedd på att en tatuering faktiskt gör ont att göra. 

– När det är första tatueringen är det många som frågar sig ”kommer jag ångra mig?”, det är mer den oron än smärtan som står i fokus, att man tar ett steg från att inte vara tatuerad till att vara tatuerad. Ofta hjälper det att man får adrenalin, säger Sara Swanson och förklarar att det ofta kan göra mer ont andra gången man tatuerar sig, eftersom många då känner mindre oro och därmed får mindre adrenalin. 

Nålar och maskiner

Soledad Aznar Rodriguez, andra som intervjuas i boken, och Sara Swanson själv har provat sig fram som tatuerare. Många börjar med helt vanliga synålar. Desinficerade nålar kan surras samman och sedan limmas ihop, eller lödas ihop, så att alla nålspetsarna är i samma höjd.

– Man behöver oftast några nålar, med en nål kan det vara svårt att få bläcket att gå in i huden ordentligt. För en tunn linje använder man ofta minst tre nålar, säger Sara Swanson. 

När hon och Soledad Aznar Rodriguez öppnade studion i Barcelona användes ofta coilmaskiner – en spolemaskin. Den uppskattas ofta av tatuerare för att de går att mecka med, och kan lagas av tatueraren själv när något går sönder eller slits. 

– Coilmaskinerna var ju också ofta hemmagjorda, det fanns en hel kultur av att folk gjorde sina egna maskiner. När vi åkte till Argentina och hälsade på Soles familj köpte vi flera maskiner som folk hade gjort hantverksmässigt, de var hur bra som helst. Men den kulturen finns inte kvar på samma sätt, säger Sara Swanson.

Nu används i större utsträckning roterande tatueringsmaskiner, och med dem är det mer av en cirkelrörelse som gör att nålen drivs framåt. Ytterligare en maskin är pennmaskinerna, som också är roterande, och som kan vara mer ergonomiska att hålla i handen.

– Det är inte som en liten penna, utan typ som en dildo. De vibrerar mycket mindre men det är ingenting du kan hålla på själv och mecka med på samma sätt – går den sönder så går den sönder. Man skickar tillbaka den till tillverkaren på reparation.

Flera sittningar

Även om möjligheten att mecka och utveckla sin tatueringsmaskin själv är något många tatuerare uppskattar, finns det hälsoskäl som talar för de nyare maskinerna. För många rutinerade tatuerade drabbas av karpaltunnelsyndrom, och kan tvingas att operera sina händer. 

– De gamla maskinerna vibrerar mycket, jag jobbade också med dem när jag började, och har man tatuerat någon i fem timmar kan man nästan inte öppna handen när man lägger ifrån sig maskinerna, säger hon.

En väldigt liten tatuering kan göras på tio minuter, men vanligare är att det tar mellan en halvtimme och upp till sex timmar, eller så görs tatueringen i flera sittningar. Den som vill ha en tatuering kan ha en väldigt klar idé om vad hen vill ha, söker sig till Sta. Demonia Tattoo för att de gillar deras stil, har sett vänners tatueringar, eller vill vara i en trygg och välkomnande miljö. 

För Sara Swanson är det viktigt att vara fullt fokuserad på personen som ska tatueras, för att förstå vad den vill ha och för att verkligen se personen. En person som tatueras kanske inte alls vill prata, andra vill väldigt gärna prata, och det gäller för tatueraren att känna av vad som passar för den enskilde.

– Jag brukar ge personen hela min uppmärksamhet, jag brukar inte prata med andra som jobbar här när jag tatuerar för det är en viktig stund, även om jag jobbar på rutin.

Skapar ett queert tatueringscommunity

Sara Swanson beskriver hur hon och Soledad Aznar Rodriguez i början av 2000-talet ofta besökte tatueringsmässor som då var mycket av en undergoundscen, till skillnad från i dag då mässorna ofta har många sponsorer. Då stötte de bara på några enstaka kvinnor, och det queera perspektivet var mer eller mindre frånvarande.

För Sara Swanson och Soledad Aznar Rodriguez har det därför varit viktigt att just hitta och bygga ett community som alternativ till en miljö som ofta har varit allt annat än queer. Det är också ett skäl till varför hon ville skriva boken, för att hitta och lyfta det queera i tatueringskulturen. 

– Vi har hela tiden letat efter något slags community där vi kan lära oss av varandra. Vi var själva tills vi flyttade till Sverige, här började vi lite i taget att hitta andra.

– Man behöver söka sina rötter, som minoritetsgrupp kan det vara viktigt att känna att man har någon slags koppling, något att stå på, och människor har alltid funnits som queer oavsett vad man har kallat sig.

Än i dag är det ovanligt med queera tatuerare och det är ett skäl till att Sta. Demonia Tattoo bara arbetar med tatuerare som är det. 

– Vi vill hålla det separatistiskt vad gäller de som arbetar här, att vi som tatuerar själva har hbtqi-erfarenhet. Om någon slutar kan det var svårt att hitta en ersättare. Det ska inte bara vara bra personer utan också sådana som är professionella, säger Sara Swanson.

Nu jobbar Sta. Demonia Tattoo med lärlingar genom Leksands hantverksskola och i enlighet med Sveriges registrerade tatuerares regelverk (SRT) som kräver att lärlingens mentor har gesällbrev. Under några år får lärlingen lära sig hantverket, men har ofta erfarenhet sedan tidigare.

Tatuering som självkärlek

Flera som intervjuas i boken beskriver en längtan till tatuering, redan långt innan de fick möjlighet att göra en. Detta trots att tatueringar i 1980-talets Sverige var långt ifrån accepterat eller utbrett. Hur uppstår då längtan efter tatuering, trots att man inte haft tatuerade i sin vardag? 

– Det har jag funderat jättemycket på. Jag hade sett tatueringar i Okejtidningar, och jag kände att jag behövde en tatuering, säger Sara Swanson. 

I boken förklarar hennes partner Soledad Aznar Rodriguez, som växte upp i en katolsk familj och i en katolsk stad i Argentina, att längtan efter en tatuering väcktes när hen läste ett reportage om det i Rolling Stone. Hen gjorde sin första tatuering, en orm, med hjälp av synålar hen knöt och limmade ihop, desinficerade och rengjorde huden med alkohol varpå hen doppade nålarna i bläck och sträckte ut huden på armen med benen. Soledad Aznar Rodriguez beskriver känslan som ”bekräftande, som självkärlek”. Först när hen senare flyttade till Spanien fick hen sin första tatueringsmaskin, byggd på en motor från en freestyle.

Vad innebär queer tatuering, och vad skiljer dem från andra tatueringar? 

– På ett sätt skiljer de sig inte alls, tatuering är populärkultur men queera kanske vill ha ord som kopplas till queerkultur, att man leker med feminina eller maskulina uttryck, att det inte blir så normigt. Sedan finns det dem som bara behöver det queera sammanhanget och någon slags närhet till det. Vissa väljer transfärger, regnbågsfärger eller läderfärger – det kan vara något som queera förstår är queer men inte alla andra, säger Sara Swanson.

Rädda kulturhistoria

Tanken på att skriva boken har funnits med Sara Swanson ”som ett spöke” de senaste 20 åren. Drivkraften handlar om att att två till synes motstridiga tankar varit sanningar på en och samma gång. Dels att det alltid har funnits queera personer – även om de inte alltid kallat sig queer. Dels frustrationen av att under lång tid inte ha hittat andra queera tatuerare trots idoga försök.

Samtidigt som syftet har varit att dokumentera en rörelse som Sara Swanson och hennes familj är en del av, och synliggöra den queera tatueringskulturen i bred bemärkelse, känner hon viss ambivalens. Genom att sätta ljus på subkulturer gör man dem också synliga för den bredare allmänheten, som ofta är långt ifrån tolerant. 

Hon nämner bland annat att vissa subkulturer som BDSM- och kinkcommunityn som ibland kan ha överlappat med delar av tatueringskulturen kan vara särskilt sårbara, men att dessa kulturer samtidigt förtjänar att lyftas. Inte minst eftersom de ofta har varit väldigt inkluderande: 

– Det är communityn som är utsatta och som folk har fördomar emot.. Man kan vilja vara utanför ett samhälle, med egna normer man vill bevara, säger Sara Swanson som berättar att Meta i höstas stängde Scandinavian Leather Mens (SLM) Instagramkonto, som dock återställdes senare.

– SLM har funnits länge, de har varit en konstant, och en motvikt till kärnfamilj och barn. SLM har varit viktig för de som inte har biologiska familjer, säger Sara Swanson och förklarar också att det var via en midsommarfest som SLM fixade som ett gäng flator i Stockholm bestämde sig för att starta den legendariska lesbiska klubben Lash på 1990-talet. Delilah som var med och startade den, och som också intervjuas i boken, drev på att den skulle vara transinkluderande:

– Delilah var en person som ställde sig upp och sade att alla ska vara välkomna kvinnor och transpersoner, det kom ifrån kinkvärlden som var mer öppna, säger Sara Swanson.

Utställning och arkiv 

Sara Swanson och Sta.Demonia Tattoo har planer på att fortsätta att samla in berättelser. Sara Swanson har gått på träffar och konferenser, bland annat deltog hon i tre heldagar av föreläsningar, diskussioner, möten och studiebesök med Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB) som samlar in och bevarar information knuten till queera rörelser och personer, för att fortsätta dokumentera och bevara erfarenheter i skärpunkten mellan tatuering och queer.

–  Tanken är att vi ska fortsätta samla in historier, och att vi ska skapa ett litet queert arkiv, både med historiskt material och vad det betyder för folk nu.

I vår ska Sta.Demonia Tattoo ha en utställning med samtal och filmvisning, och Del laGrace Volcanos bilder på det queera samlingsstället House of Q som nyligen öppnade i Frihamnen. Sara Swanson understryker att Volcano, som har porträtterat queert liv ända sedan 1970-talet, har en enorm bildskatt, och att hens medverkande i boken Queer tatueringshistoria har betytt mycket.

– Jag är jätteglad att hen ville göra det här, för hen tar oftast inte uppdrag, det var ett undantag. Jag är jättestolt. Och att allt, hela produktionen, boken, kommer ifrån communityt, och framför allt transcommunityt. Jag är ju inte trans själv, men de flesta av mina viktiga personer i livet är trans.