”Ur all den sorg, ilska och förtvivlan vi känner vill jag så innerligt att vi ska välja en annan väg. […] Att vi kan hjälpas åt att bygga något fint.” Maj Karlsson (V) om sina tankar efter den brutala attacken i Örebro.
Det känns som att allt har rämnat. Som att allt hat gestaltats i en brutal och fruktansvärd attack. Mot kvinnor. Mot utlandsfödda, mot människor, mot samhället. Mot oss. Det gör så fruktansvärt ont att det känns som ett steg i ett led. Desto mer hatet ges utrymme ju råare blir våldet, oavsett vem det riktas mot. Jag vill inte ha det. Det här tjänar ingen.
Den här gärningsmannen var ensam. Det är alla gärningsmän. Alltid män. Ett samhälle som föder dem och ideologier som göder dem. Det får inte fortsätta. Ingen politiker ska få gömma sig mer.
Vi är ett land som är uppbyggt med varandra från jordens alla hörn. Vi blev en världsnation att tala om. Ett av de rikaste länderna i världen, ett av de jämlikaste på jorden. Vart tog det fina Sverige vägen? Det kanske försvann när politiken valde en annan väg. Det är det enda vi faktiskt inte pratar om. Att högerns ekonomiska politik har varit rådande under nästan ett decennium. Att välfärden har revor så stora att de är svåra att överbrygga. Att människors behov blivit en vara på en marknad. Där våra barns framtid ligger i händerna på marknadslogik. Men istället ska skulden läggas på den som flytt, den med en annan bakgrund. Som att vi helt glömt att det är dem som tagit oss fram, som bär oss nu. Skulden så tung att kvinnan i Örebro vädjar till Magdalena Andersson, snälla prata gott om oss. Mitt hjärta går i bitar för vi alla förstår var hennes vädjan kommer ifrån. Ledarna för vårt land har gjort människor rädda. De använder en rå retorik, pekar finger åt någon annan för att själva inte behöva ta ansvar. De har inte viljan att göra det som verkligen behöver göras. Det krävs mod att erkänna att man gör fel och handlingskraft att göra om och göra rätt.
Om vi skulle levt i en klarsynt tid där vi inte sett varandra i svart eller vitt, hade ingen politiker kommit undan med att skylla på invandring när barn skjuter barn. Då hade vi krävt ett samhälle som hjälper istället för stjälper. Då hade vi krävt att de agerat. Nu låter vi istället de med verklig makt stå i sina kostymer och vilseleda oss med lösningen att människor ska utvisas. Men när gärningsmannen till den värsta massakern i Sveriges moderna tid är vit då blir tonen en helt annan. Då ska folket som bara uppmanas till sans. Exakt så som man egentligen alltid ska göra när ett samhälle hamnat helt ur balans. Inte för att på något sätt vara vek, naiv eller dalta. Utan av den enkla anledningen att det är helt rätt. När tiderna är svåra då sluter man upp, tar ansvar och hjälper till. Går till botten med det som hänt och gör allt för att det inte ska hända igen.
Jag lyssnar på Ulf Kristerssons tal till nationen. Han sa något som jag helt skriver under på: ”Hat besegras inte av mer hat, utan av att vi sluter upp och enas bakom allt det som vi älskar i vårt land, allt det som vi vill skydda och bygga vidare på”. Han fortsatte senare i talet med att säga ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så fundera på vad du kan göra för den som nu behöver stöd och mänsklig värme”.
Jag tar med mig de orden. Av hela mitt hjärta. Men sedan när Kristersson själv är beredd att berätta vad han ska göra kommer jag inte glömma hans ord. Inte i det här dådet, inte heller i något annat. Då vill jag se hur politiken går in med den vördnad som förväntas när det blåser mycket kallt, när vi verkligen behöver varandra. För egen del vill jag verkligen inte spekulera. Jag vet inte vad motivet för den här gärningsmannen var. Jag tror inte på att gå händelserna i förväg, inte på att styras av känslor och absolut inte agera i affekt. Men det råder inget tvivel om att det här är ett dåd drivet av hat. Hat uppkommer aldrig ur ett vakuum och det måste politiken ta ansvar för. Det måste vi alla ta ansvar för.
Sverige har just varit med om ett fruktansvärt och kollektivt trauma. Ett dåd som vi kommer få bära sviterna av länge. Ur all den sorg, ilska och förtvivlan vi känner vill jag så innerligt att vi ska välja en annan väg. Jag vill att vi väljer gemenskap, sammanhållning och målmedvetenhet. Jag vill att vi tar med oss de sista orden i dikten som Parwin Hoseinia läste upp under minneshögtiden i Örebro ”Nu måste vi hålla i varandra utan händer om så krävs. För nu har orden tagit slut”.
