Vederkvickande 1700-talsvurm i Slakthusområdet med Wuthering, wuthering heights, som lovar lite mer än vad den levererar. Samtidigt uppstår en ny variant av klubb Wuthering varje kväll så ta tillfället i akt och ge dig ut på Heden. Låt dig guidas mot både svindlande passion, begär och hemsökelse.
Interaktiv teater är alltid en utmaning, för både skådespelare och publik. Att ta sig an en älskad klassiker samtidigt som man utlovar behållning även för den som inte hört talas om Svindlande höjder, det är djärvt för att uttrycka sig milt. Höga förväntningar alltså när vi beger oss till Göteborgs gamla slakthusområde för att leta efter lokalen där Poste restante ska göra scenkonst av Wuthering, wuthering heights.
Vår första guide imponerar stort genom att både vara i karaktär och kunna hålla den komplicerade balansen mellan trygghet och spänning vid den första introduktionen till berättelsen. Att inte bara skådespela själv utan även få en nybildad grupp att bete sig som en grupp och ta både ett och två steg utanför sin komfortzon kräver en del. Att i en kal lagerlokal dessutom frammana 1700-talets England och levandegöra livet som två väldigt unga älskande lite till. Men de flesta av de medverkande lyckas med just det. Iklädda skinnkappor, stora boots, krås och en ansiktssminkning som för tankarna till både sent 1930-tal, gruppen Kiss och gothare i allmänhet.
Synd då att en eller två workshops inte känns lika självklara eller genomarbetade. De behöver slipas på eller kanske helt ersättas av någon annat som fungerar bättre. Vid några tillfällen uppstår även viss förvirring kring var aktiviteterna ska genomföras. Pjäsen har spelats i över en vecka och dessa ojämnheter borde hunnits slipas på mer, likaså hur övrig personal ska agera, eller inte, i bar och entré till exempel. Oklarheterna riskerar att bryta den sköra stämning av en annan tid och plats som faktiskt infunnit sig.
På den positiva sidan fungerar det förvånansvärt väl att publiken är med och agerar. Men bäst under vår kväll är samtalsgruppen om besatthet. Då bränner det till på riktigt och blir levande och berörande och snuddande nära någon slags verklighet, i romanform.
På det hela taget är det både vilsamt och stimulerande att tillbringa tid utan telefon (de samlas in i början), och bli varsamt guidad utan att riktigt veta vad som väntar. Tacksamt också att omgivningen utanför, såväl som i lokalerna tillsammans med rekvisitan understödjer berättelsen. Men, som ni förstår, vilar hela konceptet tungt på skådespelarna som här verkligen bär hela föreställningen, hela kvällen, i någon mån tillsammans med de i publiken som kan och vill delta. En vistelse på den göteborgska heden blir därför inte den andra lik. Har du minsta lust att utforska Emily Brontës roman – gör ett besök.
