Massmördaren i Örebro var vit, man, född i Sverige och led av någon form av psykisk ohälsa. Men dessa fakta bör inte stå i vägen för att identifiera ideologiska motiv, om de fanns. Och låt vår förståelse av hur ideologiska motiv kan uttryckas bli bredare än vad den ofta har varit, skriver Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.
En eftermiddag i maj 2007 satt jag på mitt jobb i regeringskansliets utredningskorridor, som då låg på Hamngatan i Stockholm. Mitt fokus på utvärderingen av Mångkulturåret under 2006 avbröts av att en person från RFSL ringde upp mig och berättade att en man hade gått in i RFSL Stockholms lokaler på Sveavägen och attackerat en kvinnlig anställd med en yxa. Jag var då alldeles nyvald som vice förbundsordförande för RFSL och minns att jag bara reste mig upp och gick ut från kontoret i något slags chock och förvirring och tog mig till RFSL gåendes. På kansliet rådde naturligtvis en krisartad stämning. Chockad personal, förtvivlade styrelseledamöter, försök att få klarhet i vad som hänt.
Minnet av den här händelsen kommer ofta tillbaka till mig. Bland annat för att detta var slutet på de helt öppna lokalerna hos RFSL Stockholm. När detta hände var det bara att gå rakt in från gatan, uppför en trappa och öppna en dörr, så var du inne på kansliet, som samtidigt var en arbetsplats och en mötesplats för communityt där det regelbundet ordnades en massa olika evenemang. Dessutom hände det inte alltför sällan vid denna tid att nyutkomna personer eller andra som var nya i hbtqi-sammanhang helt enkelt bestämde sig för att ta sig till lokalerna på Sveavägen som en första väg in i en gemenskap. Öppenheten hade därför en stor poäng tyckte många. Vi hade därför ofta samtal om vikten av denna typ av öppenhet – och hur den skulle balanseras mot trygghet för alla som var i lokalen. Efter yxattacken var det tydligt att denna totala öppenhet inte längre kunde fortsätta. Nu nästan 20 år och tyvärr många attacker av olika slag mot RFSL-lokaler senare, så tror jag inte att någon lokal är så här öppen.
Men det som jag framförallt ofta återkommer till är diskussionerna efteråt. Var detta att betrakta som ett hatbrott eller inte? Inte alla, inte heller inom hbtqi-communityt, tyckte att det var givet, trots att fakta tidigt framkom: mannen som gjorde detta hade åkt från Göteborg med en yxa i väskan, som han hade inköpt för detta ändamål. Han siktade in sig på RFSL, det var ingen slump att han gick in i just denna dörr och uppför dessa trappor. Trots detta var det ganska många som menade att det inte var ett hatbrott, eftersom det också tidigt framkom att mannen sannolikt hade någon form av psykisk ohälsa. Har man det, kan man inte göra sig skyldig till hatbrott, menade dessa. Andra höll absolut inte med. Om den här typen av riktad attack inte är ett hatbrott, vad är då det?
I tingsrätten lade mannen ut texten: han menade att han inte hade haft för avsikt att döda kvinnan, men han ville skada en företrädare för RFSL ”för att få igång en debatt.” I en artikel i Aftonbladet i juli 2007 framgår att mannen i tingsrätten gett uttryck för uppfattningen att ”RFSL har arbetat mot de mänskliga rättigheterna och vill inskränka yttrandefriheten för de som inte tycker som RFSL”. Det var det han ville få igång en debatt om. Mannen dömdes till rättspsykiatrisk vård för att han ansågs lida av en allvarlig psykisk störning. Brottet rubricerades som grov misshandel. I en längre artikel i QX från december 2007 står också att tingsrätten bedömde det som ett hatbrott.
Det här inträffade alltså för snart 20 år sedan. Men synen på attacker och om dessa har ideologiska motiv eller ej och vilka brott som är hatbrott och inte – och definitivt huruvida lagar som förbjuder hets mot folkgrupp (som kanske var det som yxmannen hade retat upp sig på och ville få igång en debatt om) har återkommit gång på gång. Nu senast har yxmannen fått sällskap av USA:s vice president J D Vance, som verkar mena att Europas hetslagstiftningar är den värsta fienden som vår kontinent har. (Och yxmannens resonemang om att RFSL hotar yttrandefriheten klingar ju också obehagligt bekant för den som följt olika debattörers framfart i sociala medier…)
Under de här 20 åren har samtal om vad som är ett hatbrott och inte, och vilka som kan antas vara drivna av ideologi och inte varit regelbundet återkommande. Ofta verkar det finnas en vilja att en handling ska vara motiverad av ett enda skäl. Det är fortfarande svårt att acceptera att det kan finnas ett ideologiskt motiverat motiv, samtidigt som det kan finnas psykisk ohälsa. Till exempel. Jag har också upprepade gånger haft samtal med polisen om olika attacker och hot som har riktats mot RFSL. Tyvärr har min erfarenhet varit att det inte alltid är så att polisen förstår hur ett ideologiskt riktat hot mot hbtqi-sammanhang kan se ut. Inkastade stenar i en RFSL-lokal medan en fest pågår ses som pojkstreck, att Nordiska motståndsrörelsen vill ha bokbord på ett torg i Visby där en lokal som RFSL har seminarier i ligger ses som ren slump.
Kriminologen Leandro Schclarek Mulinari skrev i Expressen den 19 februari i år, med anledning av massmordet i Örebro och polisens uttalanden om att de mördade personerna blivit slumpmässigt utvalda att ”när polisen aktivt fjärmar sig från den grupp som är mest sårbar i samhället genom att ge sken av att människor som tenderar att bli slumpvis utvalda för kontroller också är de som blir slumpmässigt mördade är det uppenbart att man inte har en förståelse för strukturell rasism”. Oavsett vad som till slut kan klarläggas gällande motivet hos gärningsmannen i Örebro, så önskar jag verkligen att detta är något som polisen och andra aktörer inom rättsväsendet tar med sig framåt – både när det gäller hbtqi-personers och rasifierade personers utsatthet. Schclarek Mulinari konstaterar i sin artikel också att människor med utländsk bakgrund har lägre förtroende för polisen än andra, och samma sak har också konstaterats om hbtqi-personer som grupp. Det är såklart ytterst problematiskt att personer som i högre grad än andra riskerar att utsättas för brott på grund av vilka de är samtidigt har sämre förtroende för polisen.
Under den fruktansvärda eftermiddagen då attacken i Örebro skedde var jag på resande fot och följde händelseutvecklingen i Sverige via tidningar på nätet och olika chattar med kolleger och vänner. Väldigt snabbt uttrycktes i flera av dessa chattar en tydlig förhoppning: Hoppas att det inte är någon icke-vit person som gjort detta. Flera personer noterar att journalister tidigt ställer frågor som helt uppenbart handlar om gärningspersonens ursprung. De som gör dessa noteringar och uttrycker förhoppningarna gör förstås det eftersom de har erfarenhet av att gärningspersoner som inte är vita och födda i Sverige oftare verkar antas ha ideologiska motiv och dessutom antas då dessa motiv och potential för liknande gärningar delas av andra med liknande ursprung.
I skrivande stund är polisen fortfarande inte klar med sin utredning om attacken i Örebro. Jag antar att vi är många som hoppas att det ska vara möjligt att säga något mer om vad motivet har varit. Oavsett om det blir så och oavsett vad polisen kommer fram till så hoppas jag att det också samtidigt kommer vara möjligt att förbättra vår förståelse, som samhälle, för hur utsatthet ser ut, för hur olika motiv kan samexistera och också hur vi fortfarande verkar ha lättare att anta att vissa människor har ideologiska motiv än andra och också har mycket lättare att då göra antaganden om andra personer som vi uppfattar tillhör samma grupp som den som gjort sig skyldig till något brott.
Massmördaren i Örebro var vit. Och man. Och född i Sverige. Och han verkar ha lidit av någon form av psykisk ohälsa som gjort det svårt för honom att komma in i samhället. Låt inte dessa fakta stå i vägen för att också identifiera ideologiska motiv, om dessa nu fanns. Och låt vår förståelse av hur ideologiska motiv kan uttryckas bli bredare än vad den ofta har varit.
