Sveland gör upp med moderskapet i Nu njuter Maggan

Med boken Nu njuter Maggan vill Maria Sveland diskutera mammarollen och allt den innebär. Hon gör upp med normerna för hur ”en riktig mamma ska vara.”, frågar sig hur vi ska få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar. 

Sveland likställer männens värnplikt med kvinnors ”mammaplikt.” Kvinnor granskas i mödravården för att se om de duger som mödrar. Men jämfört med männens värnplikt som har ett slut, tar mammaplikten aldrig slut. 

Mammanormen har sett olika ut i olika historiska perioder. Samtiden har sina ideal, och Sveland jämför sitt mödraskap med hennes mammas. Olikheter såväl som likheter finns. Sveland berättar om sin barndom, om skuldkänslor som hon har till sin mamma, att hon tagit henne för given och aldrig har visat tacksamhet. 

Normen annorlunda för pappor

Sveland menar att faderskapet är enklare. Frånvaro för pappor är norm och ger därför papporna i allmänhet inget dåligt samvete. Generellt är det så att mödrar drar det största lasset med barnuppfostran och hushållsarbetet. Det är en väsentlig skillnad mellan det ideala moderskapet och det ideala faderskapet, där mödrarna har mycket högre krav på sig att allt fungerar, enligt Sveland.

Sveland har fått en del kritik från kända personer som hon kallar ”antifeminister.” Bland annat från influencern Rachel Bråthén känd som ”Yoga girl”, andra hemmafödande influerare, liksom från så kallade ”Soft girls”. Sveland kängar tillbaka och menar att samhället har gått bakåt, med gammeldags och konservativa offentliga personer som hon menar på cementerar orättvisa mellan kvinnor och män och stärker den antifeministiska mammarollen. 

Vidare för Sveland många diskussioner genom hela boken, om skilsmässor som hon menar kan vara bra för kvinnors frigörelse. Sveland tar sig själv som exempel och berättar om det positiva hon fick ut av sin skilsmässa och hur hon upplevde den som en befrielse.

Antifeministiskt hat

Ibland går hon lite vilse i diskussionerna, men på det hela återvänder hon till den röda tråden – hur vi ska göra moderskapet mer rättvist och inte lassa på mödrarna allt ansvar i familjelivet.

Hon berättar också om det omfattande antifeministiska hat och hot som har riktats mot henne allt sedan debutboken Bitterfittan slog igenom 2007. Hon menar att antifeminismen har blivit ett växande problem i och med att högerfascistiska vindar blåser allt hårdare över världen. Sveland lyfter att på 1970-talet fanns det revolt och utveckling för kvinnofrågor, något hon konstaterar har stannat av i vår egen samtid.

I boken blandas humor och allvar. I kapitlet där hon berättar om vilken urusel fotbollsmamma hon har varit drar jag på mungiporna. Men mest av allt är hon arg. Arg över orättvisorna, patriarkatet, abortmotståndarna, Donald Trump, dålig mödrahälsovård. 

Folklig feminist

Sveland är en folklig feminist som både har rosats och kritiserats sedan hon gav ut Bitterfittan. Hon gör uppror med sina böcker och hon gör det på ett bra sätt. Hon är en viktig röst i debatten; hon visar genom sig själv och sina böcker att det är ok att inte följa alla normer som är omöjliga att leva upp till som kvinna och mamma. Hon går emot det orimliga kravet om perfektionism som mamma.

Sveland menar att den njutande kvinnan; som hon exemplifierar med sin egen mamma Maggan, som kopplar av på helgerna med ett glas rött och en cigg, är förbjuden. Den njutande mamman provocerar många, och Sveland efterfrågar en mammarevolution. Mamman som skiter i de höga kraven och gör så gott hon kan. 

Sveland är förbannad, men saklig. Genom boken går hon igenom olika typer av feministiska problemområden, men kommer alltid tillbaka till moderskapet. Det är både personligt och politiskt. Boken är också en hyllning till hennes egen mamma, en vacker kärleksförklaring. Men det finns också en del mörker, Sveland menar att i ett samhälle som förnedrar kvinnor följer en mamma-mobbning. Det är inpräntat i oss alla, kvinnoföraktet finns inte bara hos män, menar Sveland: Även kvinnor även förnedrar andra kvinnor. Det har tyvärr blivit, och kanske alltid varit, ett normaltillstånd, skriver hon.