Jag måste vara rätt uppmärksam för det har snöat i natt. Jag sitter i en bil och har trettio mil på rätt små slingriga vägar framför mig. Kör genom Norrbottens inland, mil efter mil av skog, myrar och byar som slutar på träsk. Tänker på kvinnojourerna i Sverige. Det är tack vare dom jag sitter i bilen, för att visa min film ”Som en Pascha” och prata om manlighet och sex.

Det började med en visning i Riksdagen där delar av ROKS ledning närvarade. Därefter fick jag och min film en slags godkännande-stämpel, lokalföreningar rekommenderades engagera mig för visningar och samtal. Den uppmaningen verkade en del nappa på och jag har nu varit ute och rest en hel del i Sverige på uppdrag av olika kvinnojourer.

Jag sitter bakom ratten och tänker att det är rätt paradoxalt att jag, som man, blir inbjuden av kvinnojourer för att visa en film om Europas största bordell. Jag tänker att om det några som inte ska se den här filmen så är det kvinnojoursmänniskor – dom har väl sett och hört tillräckligt om konsekvenserna av mäns problem. Är det verkligen smart att dom ska sitta och titta på scener där tjugo män äter råfärs och deltar i gangbangs? Jag tror det. Min film handlar om varför män gör det här, och om det några som ställt sig den frågan är det jourkvinnorna. Man skulle kunna säga att den frågan jagar dessa kvinnor genom livet. Varför? Hur är det möjligt för män att göra så mot andra? Varför? Jag möts ofta av enorm tacksamhet över att en man äntligen ställer den frågan.

Jag passerar Ruskträsk och är tvungen att stanna och ta en bild, vilket fantastiskt ortsnamn. I bilens värme tänker jag vidare på visningarna jag just gjort. Det var ovanligt mycket män i Piteå, kanske 10-15 %. Annars brukar männen vara lätta att räkna på ena nävens fingrar. Det är en tragedi utan ände att män är så fatalt ointresserade av att tala om sina problem. Samtidigt som det känns nästan som en fars att kvinnor är så fantastiskt intresserade av att förstå mäns problem. Hur ska man kunna förändra manligheten utan männens inblandning? Jag gjorde min film mycket för att utmana mina egna känslor av hopplöshet inför mäns situation och handlingar.

Det är svårt att förstå vidden av mansproblemet. Under ett av mina nedslag i en medelstor norrländsk stad, får jag ett konkret exempel. Här har skyddsboendet, en lägenhet med tre rum och plats för två tre kvinnor och deras barn, haft beläggning nästan utan paus det senaste året. Man kan utan att överdriva påstå att i varenda liten håla finns det kvinnor och ibland barn som blivit slagna eller hotade i sådan utsträckning att de måste gömma sig för mannen i fråga. På gatan utanför ett skyddat boende känns det som att Astrid Lindgren-Sverige rasar framför mina ögon. Jag väntar på att en av jourkvinnorna ska kolla att det går bra att jag lånar toaletten i ett av de skyddade boendena, egentligen är alla män portade från dessa lokaler. Jag tänker: vet folk om att det är så här, att dom här lägenheterna finns? Att problemet är så här stort?

Det vet kvinnorna på jourerna. De senaste åren har de fått en hel del kritik för sin ibland desperata bild av män. Men hur kan man inte förstå deras desperation? I deras värld är de flesta män våldsamma och farliga.

Jag kör över Ångermanälven, stannar i Åsele och tar en kaffe. Det börjar skymma. Manligheten är i starkt behov av självkritik och förnyelse. Men männen är patologiskt ointresserade. De kvinnor som bryr sig mest är dom som har störst anledning av alla att hata det män står för. De är fantastiskt storsinta, de kvinnor jag möter, kapabla att skilja mig som individ från manskollektivet utan att frånta oss ansvar. Kanske är det därför jag möts med öppna armar – jag ser mitt ansvar, vill göra något åt det istället för att slå ifrån mig och titta bort.

Tio mil kvar till nästa filmvisning. Jag presenterar filmen, och i mörkret vänder jag mig om och ser kvinnornas miner när de ser bordellen på duken, männen och skiten som händer där. Att de bara orkar titta. Deras kärlek till mänskligheten är så stor.