Vi har alla våra specifika berättelser som tillsammans med andras vävs ihop till större berättelser. I ditt känslosamma tal i Stockholms stadshus efter tsunamikatastrofen 2005 berörde du många människor när du delade med dig av din person, ditt känsloliv och din barndom. Du sade; ”Ovisshet kan ibland skapa mera ångest än vetskap. Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa”. Du sade att vi borde lägga våra masker åt sidan för att våga vara medmänniskor. Du lyfte fram vikten av samtal. Personligen tycker jag att det var fint. En gärning värd respekt.

Kaffeflickor är ett ord som nu etsar sig fast i det allmänna medvetandet, såsom andra ord tidigare gjort: Till exempel bogvisir eller tsunami.

Många kvinnor lever under katastrofala omständigheter varje dag. Det är väl känt. Jag vill att du börjar tala om dem. Till dem. På riktigt. Det stormar om dig nu och du svarar; ”Det som hände har hänt för lång tid sedan, därför väljer jag och min familj att vända blad och se framåt”.

Med detta brev vill jag göra dig uppmärksam på att du kan vända blad på riktigt och inte bara låta det bli en slogan som följer dig i livet som ett solkigt släp. Det enda gyllene i denna storm som pågår är den gyllene chans du har att göra skillnad för tusentals människor och för kommande generationer. Lägg bort masken. Berätta om ditt liv. Skapa visshet. Om du utnyttjat kvinnor som det sägs – berätta hur det kunde bli så. Berätta om det destruktiva i det. Ge dem upprättelse. Bli en mogen empatisk förebild för andra män. Utmana en föråldrad mansbild och involvera andra med din historia. Involvera unga, gamla, kvinnor, män, stadsbor, skogsbor, människor från jordens alla hörn. Fattig som rik. Ta massivt avstånd mot kvinnoförtryck och patriarkala strukturer. Omedelbart.

Jag tror inte på skampålar. Jag tror på samtal och att vi alla kan förändras. I ditt tsunamital sade du ”Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Men jag är, precis som n, bara en sörjande, sökande medmänniska”. Du har makt i din position som kung. Mycket makt. Lägg din berättelse till våra och gör skillnad. För de utsatta. För de rädda. För de förtryckta. För de kvinnor som lever i katastrofen varje dag. Året om. Genom att inte kommentera boken bekräftar du samma maktstruktur som möjliggjorde att män med makt kan beställa flickor till kaffet.