Den musikaliska biografifilmen torde vara den mest schablonmässiga av subgenrer. Snillrik  man danas av ett, i återblickar alluderat, barndomstrauma, blir varse sitt lyriska geni, uppvisar bergfast integritet, slår igenom med bravur, bildar kärnfamilj oengagerat, hemfaller åt missbruk, går i botten, gifter om sig till det bättre, får karriäruppsving, återfaller självdestruktivt, försonas med tillvaron, färdas bort i näpen dödsallegori och får upprättelse postumt.

Amir Chamdins Cornelis differerar inte det minsta. Filmen tar vid i familjen Vreeswijks hem i naziockuperade IJmuiden, varifrån SS för bort den sexårige Cornelis, då hans mor hävdar att han är tuberkulös. Han tvångsplaceras så i ett katolskt sanatorium. Ja, där var anslaget undanstökat. Klipp direkt till den vuxne, nu mentalvårdaren, Cornelis i Stockholm 1962. Härifrån brådskar filmen igenom återstoden av Vreeswijks jordevandring med ett flertal lösa trådar som följd. Varför var han så svartsjuk, infantil och trosviss om att kvinnorna i hans omgivning skulle dyrka och vårda honom villkorslöst?

De få ordlösa återblickarna till barndomen är otraumatiska och belyser inget. Manusförfattarinnan Antonia Pyk synes förutsätta att publiken består av redan invigda, devota fantaster som givetvis har läst Klas Gustafsons Cornelisbiografi Ett bluesliv. Däri framkommer nämligen att lille Cornelis inte alls hade den tuberkulos, mot vilken sanatorienunnorna kurerade honom med grädde och feta såser. Traumat grundlade livslång fetma, separationsångest och Vreeswijks bild av kvinnor som tjänstaktiga vestaler.

Men i Cornelis finns inte tid för jolmiga trivialiteter. Protagonisten är en vivör, charmör, estradör och kompositör, charmant bar om den ludna bukfetman. Hank von Helvete bryter norskt och övertygar inte i titelrollen, i synnerhet jämfört med Henrik Dorsins Cornelisimitation i Grotesco. Malin Crépins och Helena af Sandebergs fruar fungerar blott som gråa projektionsytor för bardens pojkaktiga rättframhet och kontrollbegär. Men det jag har svårast att köpa är framställningen av Cornelis Vreeswijk som en naiv musikälskare helt liknöjd inför profit och målgruppsanpassning. I kontrast härtill karikerar Johan Glans (på omotiverad skånska) producenten Anders Burman som en girig och analretentiv glädjedödare utan konstnärligt inflytande. Cornelis är nog inte mycket mer än en 101 minuter lång musikvideo.