I söndags mottog så Harriet Andersson Stockholm Lifetime Achievement Award vid Stockholms filmfestival. Motiveringen: ”Har sedan genombrottet i Sommaren med Monika (1951) kommit att personifiera den svenska filmstjärnan. Sittandes där på skärgårdsklippan banade hon väg för sannare kvinnoporträtt och gjorde utrymme för moderna kvinnor på vita duken.”

Monika, en modern kvinna, hon som tog för sig av männen och livet. En Femme fatale fast med egen vilja. Eller? Ingemar Bergman skrev och regisserade en kvinnlig karaktär som på sin tid förvisso stod ut. Men som hela tiden svävar runt de manliga karaktärerna Lelle och Harry. Vem var Monika utan männen?

Shirin Neshats rättvist uppmärksammade, Kvinnor utan män, från i fjol är heller inte vad titeln uttrycker, en film om kvinnor utan män. Det är en film om kvinnor som flyr förtryck från män. Han finns alltid där, mannen, i bakgrunden. Någon att ständigt förhålla sig till eller emot. Kanske kan man inte kan berätta en historia om den ena utan att förhålla sig till den andre. Vad är en kvinna utan en man eller en man utan en kvinna? Jag menar, i den stora historien, den om kön.

På Stockholms filmfestival 2010, sextio år efter Monika, ser det inte särskilt annorlunda ut. Hon är självklart där, kvinnan. Men sällan utan mannen eller utanför mannen. Hon är någons mamma, syster, hustru, älskarinna eller kompis. I bästa fall väl nyanserad i värsta fall bara utfyllnad. Kanske är själva begreppet kvinnoporträtt kärnan i problemet. Vad är det att porträttera en kvinna? Hur skall en kvinna vara? Varför skall en kvinna vara?

Mikael Håfströms Film noir-osande bottennapp Shanghai är en usel film men ett lysande exempel på vad en kvinna tillåts vara i kommersiell film av idag. Femme fatalen må vara hur sexigt mystisk som helst i början av filmen. Men i slutet ligger hon ändå där, i hjältens (eller antihjältens) armar. Hulkande, platt, beroende. I rekordäckelskräckisen A Serbian film blir hon påsatt bakifrån medan filmens manliga huvudkaraktär, drogad och påhejad hugger av hennes huvud med en sabel. En kommentar eller bara kulturell smuts?

I Julie Bertucellis The Tree är Charlotte Gainsbourg änkan med fyra barn som sörjer och sörjer men reser sig upp och blir kär. Till sist väljer hon ändå barnen. Hustru, älskarinna men framförallt mamma. Och i dokumentären Songs from the Nickel, där LA:s utslagna (män) får röst, är hon kvinnan som dansar på gatan. En minoritet.

Var är de, filmerna om kvinnor utan män? Filmerna om män utan män? Är kulturen produkten av samhället eller är samhället produkten av sin kultur? Om det sistnämda har en gnutta av essens så är det hög tid att vi börjar berätta nya historier. Eller åtminstone våra historier på ett nytt sätt.

Så äntligen. Ree Dolly i Debra Graniks Winter’s bone. Årets bästa film. Se den!