Katitzi och hennes familj har precis flyttat till en ny stad och ska för första gången bo i en lägenhet. Redan första dagen kommenteras den nya familjen av omgivningen, och Katitzi blir kallad zigenarjävel av grannpojken. Men för Katitzi är det stora problemet att de vuxna inte lyssnar på henne, att hennes pappas fru, ”tanten”, slår henne och att hon aldrig får börja skolan. Så småningom flyr Katitzi till sin mami, farmor, som bor på ett ålderdomshem. Resan dit kantas av drömsekvenser och musikaliska inslag.
Precis som Katitzi i Katarina Taikons böcker är Katitzi i Emma Broströms dramatisering framåt, nyfiken och stundtals ganska påfrestande. Cecilia Milocco övertygar som den ständigt pigga och ifrågasättande nio-och-ett-halvt-åringen som längtar efter att få börja skolan. Lika tydliga blir dessvärre inte resten av karaktärerna eller historien som helhet.
Att göra en pjäs baserad på Katarina Taikons många böcker om Katitzi är en strålande idé, men den här uppsättningen blir lite för poetisk och drömmande för min smak. Utan att ha läst böckerna blir det svårt att utifrån föreställningen förstå problemen som familjen ställs inför. Inte heller blir kopplingen mellan zigenare och romer glasklar. Det är Katitzi själv som lyfter hela föreställningen, hon ställer frågorna alla vill ha svar på. Problemet blir bara att hon inte får några svar. Katitzis pappa, äldre syskon och pappans fru, ”tanten”, är alla oroade över framtiden, bristen på arbete och ovissheten i deras boendesituation. Men Katitzi är för liten för att förstå säger de.
Det kan hon mycket väl vara, men om hon inte får svar så vilar ett tungt ansvar på föräldrar och pedagoger att förklara för den unga publiken varför familjen är orolig för att bli av med sitt boende, och varför Katitzi blir kallad långnäsa? Att Katitzi är rom upplevs som underordnat hennes identitet som barn och kanske var det Emma Broströms tanke – att göra en mörkögd korsning av Pippi och Madicken?
Mina invändningar till trots, Katitzi är en familjeföreställning som i bästa fall väcker tankar om människors värde och i sämsta fall bara underhåller. Föreställningen fungerar också bra som en första ingång till Katarina Taikons berättelser. Nästa stopp blir biblioteket för en längre och djupare bekantskap med Katitzi.
<table border="0" cellpadding="0" cellspacing="0"> <tbody> </tbody> </table>
