Prostitution, abort och pornografi är ämnen som ständigt debatteras i det feministiska forumet. Synen på sexualitet, rätten till sin egen kropp och diskursen om ”den fria kvinnan” problematiseras om och om igen, sätts under lupp, provocerar och berör. Hela tiden tillkommer nya aspekter och infallsvinklar att ta hänsyn till. Men ett begrepp som ännu lyser med sin frånvaro är asexualiteten. Vilken röst ges de människor som inte vill ha sex? Eller snarare – varför får de inte höras?Asexuella diskrimineras inte genom hatbrott eller lagstadgar utan genom ett osynliggörande som berövar dem rätten till en egen identitet.
Det har hänt mycket inom sexualitetsdebatten de senaste decennierna. Kvinnorörelsen har kämpat för kvinnors rätt till sina egna kroppar, gay- och hbt-rörelsen har arbetat för en upplysning och acceptans av avvikelser från heteronormen och queerrörelsen har ifrågasatt heteronormen i sig. Man har genom lagförändringar och medvetandegörande pådrivit stora förändringar av samhällets syn på sexualitet. Det som däremot aldrig ifrågasätts är människans sexuella begär som ett grundläggande behov.
Vi förväntas alla ha något slags inneboende begär, även om detta kan komma till uttryck på olika sätt och genom olika preferenser. Så hur ser vi på dem som påstår sig sakna sexuella begär till andra människor?
Enligt en brittisk studie från 1994 gällande ca 18 000 människors sexualvanor, uppgav 1 % av deltagarna att de aldrig känt sexuell attraktion gentemot en annan person. Slår man ut resultatet på världens befolkning skulle nästan 70 miljoner människor kunna klassas som asexuella.
Men vad är egentligen asexualitet? Många förväxlar begreppet med celibat men det finns en distinkt skillnad; celibat är ett medvetet val att avstå från sexuell praktik medan asexualitet faktiskt är en sexuell läggning som definieras av avsaknaden av sexuellt begär.
Världens största asexualitetscommunity AVEN (Asexual Visability and Education Network) definierar asexualitet på lite olika sätt. De betonar att man har samma känslomässiga behov som alla andra, att man även kan bli förälskad, ingå i kärleksrelationer och identifiera sig som hetero, homo eller bi. Kyssar, smek och onani behöver inte uteslutas för de som kallar sig asexuella. Däremot är en gemensam faktor att det inte finns något intresse av att ha sex med en annan person. Det finns asexuella som väljer att inte leva i förhållanden medan den majoritet som ändå eftersträvar detta möts av svåra hinder.
En av de vanligaste missuppfattningarna är att asexualitet enbart är ett symptom på psykisk eller fysisk sjukdom. Anledningar till detta är att minskad sexuell lust kan vara en bieffekt av sjukdom eller medicinering samt den förgivettagna synen på sexualdriften som ett naturligt, mänskligt behov. Ett sunt, aktivt sexualliv förknippas med god hälsa.
Detta visar sig inte minst i vår syn på personer med funktionsnedsättningar vilka varken sammankopplas med god hälsa eller sexualitet. Det är ett paradoxalt exempel på hur asexualitet automatiskt appliceras på dem som avviker från normen för hur en sexuellt begärlig människa bör vara. En människa som uppfattas som ung och frisk men som frivilligt avstår från att ha sex blir i sin tur onormal. Särskilt svårt kan det vara för ungdomar att handskas med och identifiera avsaknaden av något som framställs som ett självklart behov. Att inte vilja ha sex när man nått en viss ålder där allt tycks kretsa kring den viljan kan leda till en känsla av utanförskap och funderingar kring ens egen normalitet. Det finns idag ingen möjlighet för asexuella att ”komma ut” eftersom att det ännu inte är ett tillräckligt vedertaget begrepp.
Diskrimineringen av asexuella måste upphöra och detta kan endast ske genom ett synliggörande och erkännande av asexualitet som legitim sexuell läggning. Detta kräver en avpatologisering av begreppet, en ökad kunskap om vad asexualitet är och att man belyser de svårigheter som asexuella människor ställs inför i samhället.
