Kvinnan över 50 är på på väg fram ur skuggorna och in i strålkastarljuset. I två nya böcker skildras hon både som strävsamt dubbelarbetande fru i villaförorten och som glamorös mappie i Stockholms innerstad. Gemensamt har de strävan att försonas med åldrandet och hitta sitt värde som kvinnor efter klimakteriet. Behovet av sådana skildringar gör att Emma Strindmar Norström är beredd att överse med stilistiska svagheter.
”En klimakteriekärrings bekännelser” inleds med att huvudpersonen Lena konstaterar att medan alla förberedde henne minutiöst inför graviditet och förlossning, så har ingen sagt ett ord om klimakteriet när det plötsligt är ett faktum. För det talas sällan om klimakteriet eller om livet ur 50-åriga kvinnors perspektiv över huvud taget. Tyvärr bidrar inte Ewa Wigenheim Westmans bok till att fördjupa schablonbilden. Klimakteriebeskedet är utgångspunkten och sedan följer Lenas tradiga vardagsliv med tonårsdotter, tråkigt jobb, villa, hund och man som tar sovmorgon medan Lena sköter hushållet. Hon brottas med vart-tog-livet-vägen-känslan ihop med karikatyrerna till väninnor och vid ett tillfälle får hon en vallning men mer än så blir inte sagt om vad klimakteriet egentligen är och hur man bäst handskas med den perioden i livet. När Lena till slut kollapsar hos företagsläkaren är det oklart om det beror på klimakteriet eller på det otillfredsställande vardagslivet. Allt är hållet i en glättig chic-lit-stil med förutsägbar situationshumor, som om Ewa Wigenheim Westman inte litar på att det går att skildra en kvinnas 50-årskris på allvar utan att göra komik av det.
Om ”En klimakteriekärrings betraktelser” försöker efterlikna Bridget Jones dagbok så bygger ”Sex, systerskap och några män senare” istället på Sex and the City. Monica Gunne har med Amelia Adamo och Susanne Hobohm (alla på omslaget) som sidekicks skrivit boken om Agatha, Louise och Madeleine, vänner sedan 70-talet. De är singlar omkring 60 med framgångsrika karriärer inom tidningsbranschen. Hela yrkeslivet har de värjt sig mot härskartekniker och kämpat för att lyfta fram kvinnoperspektivet. Nu vill Agatha med sin svenska version av Oprah ”sätta ett gigantiskt ljus på de äldre kvinnorna” samtidigt som de tre vännerna försöker bemästra åldrandet med engångsligg, dyra kläder och skönhetsoperationer. För om man vill bli tagen på allvar gäller bara en sak: fortsätta vara objekt i männens ögon. Kan man bortse från de ganska fåniga lyxmiljöerna à la Hollywoodfruar och att budskapet fått gå före originaliteten, så erbjuder boken viktiga påminnelser om hur liten felmarginalen är för de kvinnor som försöker ta medialt utrymme och att kvinnor ständigt tvingas till anpassning och självkritik, oavsett ålder.
