Det är som en litteraturmässa, en kulturfestival och en konstbiennal upphöjt till tio. Från nio på morgonen till två på natten i tjugo dagar. Gratis. I en av Västafrikas mest pulserande huvudstäder. Dessutom har tiotalet utställningar och en daglig uppsjö av teaterföreställningar, filmvisningar, debatter, litteraturcaféer, modevisningar och konferenser gjort att festivalbesökarna haft det minst sagt stressigt för att ens hinna med att se en bråkdel av festivalens innehåll.

På scenerna i Senegals två största städer Dakar och St Louis har den senaste månaden 800 musiker från 70 olika länder passerat. En imponerande skara världskändisar i olika genrer från Afrika och dess diaspora som Marcus Miller, Manu Dibango, Akon, Youssou N’Dour, Wycleaf Jean, Angélique Kidjo, Capleton, Alpha Blondy, Orchestra Aragon, med flera. I skolorna kunde elever för första gången träffa världskända författare och på universitetet ordnades en rad konferenser på teman kring Afrikas historia, nutid och framtid.

Fesman anordnades för första gången 1966, också i Dakar, utifrån poetpresidenten Leopold Sedar Senghors syfte att skapa en stolthet och gemenskap kring svart kultur. Vilket inte minst var viktigt för afro-amerikaner i rasdiskrimineringens och medborgarrättskampens era. Men förutom för de gigantiska kostnaderna kritiseras evenemanget för att vara ett sätt att putsa glansen på presidentmonarken Abdoulaye Wades självpåtagna gloria.
2010 års upplaga har burit namnet ”Afrikas pånyttfödelse”, ett begrepp som är den senegalesiska presidenten Abdoulaye Wades personliga slogan.

Visserligen får festivalen, för vilken Wades dotter för övrigt är vicesekreterare, stöd från en rad organisationer och företag, men det verkar ändå uppenbart att den kostat de senegalesiska skattebetalarna åtminstone en kvarts miljard svenska kronor. Fesman är för många senegaleser därför ytterligare ett tecken på den åldrande presidentens förkärlek för kostsamma och överdådiga projekt – som mer syftar till att sy sömmarna till bilden av honom själv än att verkligen måla en framtid för befolkningen.

För om majoriteten av de kulturutövare som deltagit hyllat festivalen och Wade, har inte responsen från den inhemska opinionen varit lika varm. I en stad där många kvarter under långa timmar dagligen inte har elektricitet upplevs de gigantiska scenerna med stora ljus- och ljudanläggningar snarare provocerande. Och vad händer med det statliga kulturutbudet under resten av året när strålkastarna släckts ned och de stora stjärnorna rest hem? Fesman är för många senegaleser snarare ett tecken på att Wade helt kopplat bort deras verklighet än ett tecken på Afrikas pånyttfödelse.

Dessutom verkar pånyttfödelsen i liten utsträckning inkludera kvinnor. Om man ska tro musikutbudet under Fesman, inte minst inom jazz, är de senaste årtiondens största stjärnor i övervägande majoritet män. Bland de stora kvinnliga musikupplevelserna figurerar flera sydafrikanska sångerskor som Mahotella Queens och McCoy Mrubati, den ivorianska gruppen Les Go de Koteba, Angélique Kidjo och brasilianska Rita Ribeiro. Men de är förkrossande få i förhållande till de manliga stjärnorna. Beror det på att villkoren för kvinnors musicerande är hårdare än för män?

I en intervju med den brittiska TV-kanalen BBC förklarar Angélique Kidjo att det visst är så att män dominerar musikscenen i Afrika sedan årtionden och att de har en helt annan status att män. Enligt henne är det en kamp att vara kvinna och musiker i ett afrikanskt samhälle, främst för att män betraktar kvinnliga musiker som prostituerade så snart de ägnar sig åt musik som har någon koppling till Västvärlden. Maate Keita, frontfigur i gruppen Les Go de Koteba, menar att det också handlar om ekonomiska villkor för att kunna komma in i hela showbiz:en och bli känd.

– Inspelningar och marknadsföring kräver pengar, och det har afrikanska män oftare än kvinnor tillgång till, säger hon krasst.

Bristen på kvinnliga stjärnor från kontinenten och diasporan på Fesmans musikscener speglar alltså också en svår verklighet för kvinnliga musiker i Afrika. Den mycket välmonterade interaktiva musikutställningen ger viss insikt i kvinnliga stjärnor från det förflutna (Miriam Makeba, Nina Simone, Billy Holiday, Aretha Franklin….) och deras kamp mot framförallt rasdiskriminering och fördomar om en svart kvinnlig musiker. Men med detta undantag verkar inte kvinnors villkor på den afrikanska och amerikanska kulturmarknaden särskilt ha belysts under festivalen, vare sig sett till antalet kvinnliga musiker eller till de debatter som hölls.

Om man följer festivalens rubriker och innehåll har kvinnor en marginell roll i den pånyttfödelse av Afrika som Wade vill försöka frambringa bilden av. Ken Bugul (pseudonym som betyder ”Den som ingen vill ha” på det senegalesisk-gambianska språket wolof), en senegalesisk författare som har ett tydligt fokus på kvinnor i sina böcker, menar att festivalen inte tillräckligt fokuserat på dagens ekonomiska och kulturella problem samt deras koppling till kvinnans situation.

Enligt henne borde festivalens tema ”Afrikas pånyttfödelse” vara intimt knutet till kvinnors villkor idag samt dem man gör anspråk på för morgondagen. Hon menar att det därför hade varit motiverat att ordna festivalen enbart med kvinnliga deltagare.
Men har kvinnor på olika sidor om Atlanten något gemensamt bara för att de har samma hudfärg? Enligt konferenser med ett starkt afrocentristiskt fokus, som den med guadeloupanska lingvisten Ama Mazana, vilar svaret i det faktum att de alla har samma ursprung och rötter. Samt att de har utstått samma mentala hjärntvätt från kolonisatörerna med mindervärdeskomplex som resultat.

Andra, som den senegalesiska författaren Fatou Diome, menar att det snarare handlar om gemensamhet i livsvillkor och livssituation. Kampen för kvinnors rättigheter är därmed det som för samman festivalens kvinnliga deltagare:

– Det är ganska fascinerande, jag vet inte om männen som träffas här under festivalen upplever att de har något gemensamt utöver intellektuella aspekter. De kvinnor som deltar återkommer ständigt till kvinnors svåra villkor, även om situationen är olika. I Sydafrika talar man kanske mer om droger, township och aids. Här i Västafrika handlar det snarare om polygami och problemen för kvinnor med utvandringen.

Fatou Diome ser också utbildning som strategi för att frigöra sig och ekonomisk nödvändighet som ett centralt tema för festivalens kvinnliga deltagare.

– Vi har alla pratat om hur utbildning har gjort det möjligt för dem att bli respekterade eftersom den ger dem frihet. Det är det verklig utveckling och framåtanda handlar om.