Den första Tron-filmen hade premiär 1982. Den gick inte så bra på bio men har på senare år fått ett slags kult-status bland datanördar och somliga filmälskare. Tron Legacy tar sin början några år efter där den första filmen slutade. Den skicklige dataprogrammeraren Kevin Flynn (Jeff Bridges) har listat ut hur han kan färdas ut och in från det datanät som han har skapat.

När hans son Sam Flynn (som vuxen spelad av Garett Hedlund) är sju år försvinner Kevin för att aldrig komma tillbaka. 20 år senare får den begåvade men oansvarige Sam ett digitalt meddelande från Kevin och hamnar av misstag också inne på nätet. I digital form alltså. Hänger ni med?
På nätet råder rena rama diktaturen och programmet Clu styr över alla program som där bor. Sam och Kevin måste fly därifrån innan Clu får tag på dem och där har ni historien i ett nötskal.

För att kunna se Tron Legacy så måste du först vara beredd att gå med på vissa saker som kanske inte känns så logiska. Först och främst måste du gå med på att i denna digitala värld ser dataprogram ut som människor.
De beter sig också som människor, vilket innebär att program kan vara snälla eller elaka, rädda eller ledsna samt få raseriutbrott och svepa ner grejer från ett skrivbord och så vidare. Köper du det kan du också koncentrera dig bättre på filmen. Jag kunde det dessvärre inte.

Det kastas lysande diskar över bioduken när program slåss mot varandra i något slags sadistiskt gladiatorspel medan andra dataprogram hejar på från enorma läktare och animerade motorcyklar tävlar mot varandra i scener som är i stort sett kopierade från den första filmen.

Förutom fantasilösheten i att göra en uppföljare så osannolikt lik sin föregångare så kryllar det av psudo-filosofiska ögonblick med en klar längtan till både religion och filmen Matrix utan att komma i närheten av vare sig det ena eller det andra. Det blir helt enkelt ganska tråkigt. Och dumt.

Kvinnorollerna är rena skämtet och även detta, i samband med tanken på att de är dataprogram, blir bara fånigt. För tydligen kan ett dataprogram vara klädd i tajt vit kroppsstrumpa, vara hårt sminkad och gå omkring i högklackat om det är en kvinna, medan manliga dito har svarta overaller, praktiska kängor och morrar dramatiskt.

Det hela är en kavalkad i stereotypa könsroller. De få kvinnoroller som har fler än en replik (jag räknar till två stycken) är antingen oskuldsfulla och naiva med bara axlar och mycket ögonskugga, eller förföriska och falska och får tillskrivet sig egenskapen ”intuition”. Andra kvinnor som skymtar i förbifarten är någon form av påklädare med putande bröst, och till och med prostituerade(!) som säljer sig till vakter på en klubb. Inte ens i den digitala världen slipper vi undan klyschor om hur en svartklubb ska se ut.

Männen däremot är handlingskraftiga och starka, som Sam Flynn. Andra är hämndlystna, karismatiska och mäktiga, som Clu. Jeff Bridges som den åldrade Flynn senior i fotsid vit klädsel och långt hår är inte bara programmeraren som har skapat hela nätet, han är också Skaparen med stort S, kanske till och med Gud! Det hela blir rätt långtråkigt och jag undrar hur en så modern film kan vara så bakåtsträvande när det gäller könsroller?
Tråkigt, var ordet!