Föreställningen börjar lovande med en dramatisk berättarröst och en stämningsfull första bild. Leif Jordanssons musik ligger som ett vackert ackord i bakgrunden.
I havets djup får vi stifta bekantskap med hela havsfolks-familjen. Klädda i mamelucker som för tankarna till 1800-talsunderkläder dansar sjöjungfrurna som ett stim fram över scenen och rutschar ner för det enorma träd som pryder dess mitt. De fiskar och havsvarelser som gör dem sällskap är klädda i skinande vita kreationer.

Efter

inledningen stannar det av en smula och de stillsamma dansnumren känns alltför långa för att kunna behålla uppmärksamheten från barnen i salongen. De pratiga partierna domineras av det oerhört stolpiga och skolade sätt att tala som är så poppis på teaterhögskolan och det stjäl uppmärksamheten från det som faktiskt sägs.
Havsfolkets far spelas av underbare Bernard Cauchard, men tyvärr så ges inget utrymme till hans danstalang. Varför?

Det börjar svänga en aning först när sjöjungfrun, (Ellen Jelinek), räddar en drunknande prins och de dansar tillsammans i havets vågor. Filip Alexanderson spelar prinsen som en snäll men någorlunda egoistisk sprätt och får bra kontakt med de små i publiken. Efter att ha räddat prinsens liv fattar vår hjälte beslutet att bli människa på riktigt för att få en själ med evigt liv.

Men en sådan förändring sker inte utan offer. Den elaka havshäxan, som Malin Ek (som också spelar godsint farmor) gör förtjusande ondskefull, tar sjöjungfruns röst i utbyte mot ett par ben och stum beger sig hon mot ytan för att vinna prinsens kärlek.

Det är synd att en pjäs som handlar om någon så modig som den lilla sjöjungfrun inte låter det slå gnistor om just denna karaktär. Hon är istället ständigt storögd och förundrad, fjärran från hur en kaxig tonåring som på egen hand besöker en havshäxa och byter sin röst mot ben kan tänkas bete

sig. Istället hamnar sympatierna hos prinsessan som prinsen blir kär i, humoristiskt och livfullt spelad av en Anna Björk i toppform. När prinsen älskar en annan är sjöjungfrun dömd till att bli skum på havets vågor och allt verkar förlorat när en oväntad räddning uppenbaras.

Pjäsen siktar mot att handla om viljans kraft och vikten av att lyssna till sin egen röst, men den missar målet. Även om den har sina poänger så lyckas föreställningen inte imponera.
Linus Fellboms ljussättning skimrar i kallt blått och är stilig, inte tu tal om det, men är ändå inte mycket mer än just det. Scenografi och kostym, båda skapade av Sven Dahlberg, är lite för avskalade och kliniska för min smak. Den stora vridscenen snurrar några varv för mycket, som för att kompensera för det långsamma tempot i föreställningen.

För långsamt är det och vissa av dansnumren är onödigt utdragna.
Nog för att det är en sorglig historia och nog för att det är kallt i havet, men lite mer värme skulle jag vilja ha i en föreställning som vänder sig till barn.