Regissören Carolina Frände är inte mer än 35 men ändå något av en veteran i teatersverige. Hon har varit konstnärlig ledare för Unga Riks, prorektor för Teaterhögskolan i Stockholm och är för närvarande konstnärlig ledare för Stockholms stadsteaters ungdomsscen i Skärholmen.

Under hela sitt yrkesverksamma liv har hon ägnat sig åt feministiska projekt och för att främja genusmedvetenheten i teatervärlden. Som prorektor initierade hon projektet Att gestalta kön, en satsning på genustänkande som konstnärligt verktyg på de fyra teaterhögskolorna. Så att just Frände kallar genusperspektiv inom teatern för moraliserande är aningen oväntat.

Ändå var det precis det hon och dramatikern Åsa Lindholm gjorde i en gemensam text i Arena i november. Där trotsade de ett av teatervärldens tyngsta tabun genom att ge svar på tal till kritikern Pia Huss som sågat duons pjäs Aladdin i DN. Huss ogillade pjäsens skildring av en ensamstående mamma i lågstatusyrke och menade att uppsättningen saknade genusperspektiv på gestaltningen av kvinnor och kallade upphovspersonerna stendöva för den samtida genusdiskussionen.

Frände och Lindholm tyckte att Huss helt missat vem pjäsen riktade sig till; nämligen den unga och mångkulturella publiken i Skärholmen. Huvudpersoner var två fattiga invandrarkillar och uppsättningen lekte med schabloner i gestaltningen. I just den här uppsättningen var det förortsperspektivet som stod i centrum.

Att ignorera upphovspersonernas hela historia av genusarbete för att de i en pjäs lagt ett annat perspektiv tyckte Frände och Lindholm var väl magstarkt. Använt på det sättet var genusperspektivet inte längre ett användbart analysverktyg, det hade kapats och blivit moraliserande, menade de. Och därmed en konstnärlig begränsning.

Men, Carolina Frände, när bland annat du började försöka introducera genustänkande i teatern var det ju ofta just det argumentet ni fick fajtas mot. Det där med att konsten inte fick begränsas av politiska perspektiv. Utan att den var något slags gudomlig kraft som kanaliserades obesudlad och ren genom utvalda överstepräster, det vill säga genialiska teatermän. Och nu talar du om moralism, är inte det ett slags reträtt?

– Ja, det kan man ju tycka. Men det handlar om alternativen. Som konstnär kan du ju välja att bli ännu radikalare, mer hardcore. När genusperspektivet blivit kapat får du hitta andra vägar. Jag tänker mig att jag får närma mig feminismerna, arbeta med intersektionella perspektiv och bredare normkritiska perspektiv. Problemet är att efter några år blir de också kapade och så blir det moralistiskt. De är ju processbegrepp, ingenting som är hugget i runskrift. Men när de används i till exempel teaterkritik med en lägre grad av analys än vad man kan förvänta sig då blir de moralistiska. I stället för att de får vara så levande och öppna som de egentligen är.

Men vad är det som har hänt? Hur går den här kapningsprocessen till?

– Det är svårt att kartlägga exakt. Till att börja med är det ju en lobby som verkar för ett perspektiv – så var det med genusperspektivet – och så blir det en statlig utredning av det som Plats på scen (SOU 2006:42) och plötslig blir det en statlig angelägenhet, då börjar det komma lite direktiv ovanifrån om att man ska syssla med de här sakerna. Och så övergår det från att vara en subrörelse till att ingå i etablissemangets sfär. Det flyttas upp från att vara fringe till att vara broadway. Då finns det människor som delar värderingarna i viss utsträckning men begreppen blandas ihop, de kan flyta – till exempel mellan genusperspektiv och jämställdhet. Och när det här hanteras inom etablissemanget blir det någon som får tolkningsföreträde.

Och vem är det?

– Det är de de som redan har makt. Allt handlar om makt, oavsett vilka perspektiv man sysslar med är det maktfrågor. Och många av de som säger ”Hej genusperspektiv, vad roligt att du har kommit in” tillhör en maktgrupp vi känner igen i kultursfären. Det vill säga någon typ av vit urban medelklass. Ofta kvinnor, det är ju den kulturbärande gruppen. Kanske har de varit med i kvinnorörelsen på 60- och 70-talen och inväntat nästa generation och så vill de företräda något de tycker är bra. Men samtidigt har de inte självmedvetenhet nog att se sin egen position.

– Det viktigaste när det gäller maktfrågor och att anlägga perspektiv är att granska sig själv och sin maktposition. Och det är jättesvårt, det är jag den första att skriva under på. Jag har gjort en jättelång resa. Min emotionella rot är hos den där arbetarklasstjejen från Västra Götaland, men jag är ju inte det längre. Jag är en välbetald, välutbildad offentlig person i Stockholms innerstad. Jag har en jävla massa makt. Och därför har jag ett otroligt ansvar när jag närmar mig områden där jag inte självklart delar erfarenhet med dem som det handlar om.

– Nu har genusperspektivet inkorporerats i ett etablissemang som inte tittar på ”vem är jag som tittar på det här och bestämmer att det här är korrekt” utan att tänka på vem det handlar om. Istället är det bestämt att vi ska göra ”god” genuskonst. Och att det är att lyfta fram kvinnor på scenen. Alltid. I största allmänhet. Alltid.
Och det är en viss typ av kvinna som ska lyftas fram. En som är en representant för den grupp som har makten, eller som strävar efter att bli en del av den. En normsträvare. Så tänker jag mig att den moraliserande kapningen har gått till. Det är inte det att det handlar om onda avsikter, utan om en omedvetenhet om den egna positionen och andras.

Men när genusfrågan väcktes var ju grundtanken just att det krävdes statliga direktiv för att komma runt idén om den heliga konsten och dess överstepräster. Har du gått varvet runt nu och tagit över ståndpunkten att det inte kan läggas statliga direktiv på hur du utövar din konst?

– Nej, jag tycker nog att vi kan lägga statliga direktiv på konsten, även om det kan låta som om jag motsäger mig själv. Jag har börjat lämna mer och mer det där att det är antingen eller – jag tycker att det är både och som är framtidsmelodin. Man kan inte hålla på med det här med polariseringar och dikotomier på olika sätt, det är väldigt , väldigt omodernt. Man måste se samhället som fält där en massa saker kan finnas parallellt och samexistera. Och då får man acceptera att om man lägger statliga direktiv så kan det skapa problem som man då får hantera. Det är så det är.