Det finns en lång serietradition där kvinnor porträtteras som korkade och sexualiserade våp. Den ville Liv Strömquist göra upp med. I sina serier konfronterar hon makten och tar avstånd från skämt som går ut på att trycka ner sig själv.

– Det kan handla om att man är tjock och ful och skrattar åt sina tillkortakommanden. Det är klart att det finns ett behov av det. Men jag vill attackera de som förtrycker snarare än att skratta åt förtrycket.

När Liv Strömquist började göra serier fanns det inte många kvinnliga serietecknare i Sverige. De som fanns sysslade ofta med självbiografiska serier som berättade om kvinnliga erfarenheter, kränkningar man är med om i ett ojämställt samhälle.

– Jag kände att jag saknade en inställning som var lite mer fuck you. Så jag började göra humorserier för att kunna ifrågasätta och driva med makten. Jag ville ge pepp och självkänsla genom serierna. Inte säga ”fan va ni har behandlat mig illa, nu mår jag jättedåligt” utan mer ”dra åt helvete”.

Även om hon gärna ser att albumen är roliga utgår hon sällan från ett skämt. Snarare tar hon avstamp i någonting som är skevt i samhället.

– Jag gjorde till exempel min serie Bögdjuren under en period då det kom massa artiklar om homosexuella djur. Bland annat pratade forskarna om homosexuella ankor och sa att de visade att homosexualitet är helt naturligt. Jag började fundera på varför vi måste hitta motsvarigheter till just homosexuella i naturen när vi inte gör det med något annat mänskligt beteende? Ska man leta upp en utter som bantar för att man ska få banta?

Feministisk humor vänder ofta på könsrollsperspektiven. Liv Strömquist tar upp Gerd Brantenbergs bok Egalias Döttrar där man gjort tvärtemot hela patriarkatet och menar att hon brukar jobba på ett liknande sätt.

– Jag har bland annat gjort några businessgubbar i slips och kavaj som står och pratar om hur himla tjocka och fula de känner sig. Det är ju roligt för att det är män med makt som pratar, hade det varit två kvinnor hade det inte alls varit kul. Det synliggör att det är normaliserat för kvinnor att syssla med ett kulturellt sanktionerat självhat där det normala sättet att kommunicera är att prata ner sig själv. Och att en människa med makt, typ en VD, aldrig skulle tala om sig själv på det sättet.

Liv Strömquist tror att läsarna blir välvilligt inställda om de får skratta, även om de kanske inte håller med om budskapet.

– Alla som läser mina serier vill kanske inte ta till sig feminismen och hade inte hållit med om jag till exempel skrivit en debattartikel. Men om man läser det i en serie kan man skratta åt skämten även om man inte är feminist.

Hon tar upp den gamla klyschan att feminister är tråkiga och inte kan ta ett skämt.

– Det handlar väl snarare om att skämt ofta formuleras på kvinnors bekostnad och att man inte tycker det är roligt att någon är sexist. Men när feminister själva skämtar så skämtar man om förtryckaren. Och då tycker i alla fall jag att det är lättare att skratta.

En annan tecknare som ofta kallas feministisk är Sara Granér. Men ibland kan hon själv känna att temat saknas i hennes serier.

– Stundtals tycker jag att jag borde jobba mer med feminism eftersom det är ett ämne som jag är intresserad av. Samtidigt kan man se det som invävt i mina serier. Jag har ju ganska androgyna figurer och tänker mycket på att inte reproducera normer och stereotyper.

År 2005 startade hon tillsammans med ett tiotal andra serietecknare den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget

– Vi hade behov av något slags sammanhang. Tecknandet kan bli en ganska ensam sysselsättning, du håller mest på med egna grejer och sitter mycket själv. Nätverket betyder fortfarande mycket för mig och har alltid varit en stor drivkraft. Det är en viktig gemenskap som ger mig mycket inspiration.

På ett mer allmänt plan brukar Sara Granér bli inspirerad av att bli irriterad.

– Irritation är det bästa, då finns det en konflikt från början och det måste finnas för att jag ska kunna få till någonting. Visst finns det bra serier som är glada och positiva och skildrar en problemfri och utopisk värld men jag har aldrig kunnat göra så. Jag har alltid behövt ha problem och negativitet i mina ämnen.

Men hon sysslar också mycket med humor, det är bland annat där som den feministiska hållningen kommer in.

– Det finns ett slags humor som många män har hållit på med, en ganska pubertal kiss och bajs-humor, som jag använder mig av. Det är inget konkret feministiskt tema men är ändå ett förhållningssätt som är lite skönt, att faktiskt få hålla på något från en värld som varit stängd för en. Manlig humor.

Sara Granér menar att humor kan vara viktigt för feminismen, så länge det figurerar i lagom dos.

– Det kan vara effektivt och avväpnande. Men bara för att man vill hålla på med feminism så tycker jag inte att man behöver vara någon slags clown. Humor är bara ett medel bland många andra.

Om det används rätt kan skrattet fungera subversivt.

– Du kan belysa och parodiera och det kan tillföra något nytt. En blandning av lättsamhet och allvar kan vara svår att stå emot. Om du till exempel vill diskutera en viss typ av manlighet kan det vara mycket mer effektivt att göra det roligt. Då blir det svårt att värja sig, till och med för personer som representerar den typen av manlighet.

Sara Hansson är serietecknare och medverkar tillsammans med Liv Strömquist i humorprogrammet Tankesmedjan. Även hon har komikens subversiva potential klar för sig.

– Att få vara rolig är ett manligt privilegium, att få stå och hålla låda medan alla skrattar åt en. Det är helt fantastiskt om tjejer också börjar göra det.

Det var Bangs numera berömda temanummer om humor som fick henne att börja fundera på genus och humor.

– Jag läste om en undersökning från ett sjukhus. Den visade att alla skrattade åt läkarnas skämt, sjuksköterskorna och patienterna skrattade åt sjuksköterskornas skämt, och bara patienterna åt patienternas skämt. Det är väldigt hierarkiskt vem som skrattar åt vem och om man får folk att skratta kan man vända på det.

I samma veva började Sara Hansson läsa feministisk litteratur, bland annat Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Det väckte många tankar kring samhällets maktstrukturer. Hon konstaterar att de som har makt ofta gör allt för att behålla den.

– Jag grunnar mycket på vilka medel du kan använda mot makt, ett exempel är humor. Humor är ju väldigt avväpnande, du kan håna makten. Har du väl fått någon att skratta då har de tagit in vad du sa, även om de kanske inte höll med från början. Humor är också oantastligt, hur försvarar man sig mot det?

Bra humor ska vara träffande, då går det inte att värja sig.

– Humor kan definitivt sätta spår i människor. Men det krävs ett visst mått av igenkänning för att du ska tycka att någonting är roligt, det finns vissa humorserier på TV som bara får mig att vilja skära mig i armarna, skrattar hon.

Humor är dessutom lättillgängligt, ett exempel är komikern Nour El-Refais RAW-framträdande om oralsex.

– Hon hade kunnat skriva en akademisk text om mäns självförtroende och förhållande till sex, men istället ställde hon sig på scen och började prata om att slicka fitta. Det är fler som kan ta till sig det. Jag tycker att debatten ska föras på alla nivåer och har inget emot akademiska texter, men jag tycker att det ska finnas annat också.

Det är förlösande att skratta. Sara Hansson tror också att skrattet gör det svårt att skjuta något ifrån sig. På så sätt blir humor ett effektivt feministiskt vapen som kan synliggöra och förändra samhällstrukturerna.

– Om du börjar prata om den ena eller andra maktstrukturen så är det många som inte håller med och kanske till och med förnekar att de finns. Men om du istället spelar på olika situationer ur livet och gör det lite kul så går det inte att säga emot. Och kanske vill man inte heller eftersom man har fullt upp med att garva.