Les go – pionjärer med ös

På scenen står fyra kraftfulla kvinnor med stora cisternliknande trummor. De spelar, sjunger och dansar i en show som aldrig tar paus. Med otroligt starka röster skapar de driv i musiken och sången och de återkommande synkroniserade dansstyckena ger variation och energi i framträdandet.

Go är ett av de mest karakteristiska uttrycken för den lokala dialekten av franska som talas i Elfenbenskustens största stad Abidjan. Och det är svårt att tänka sig ett band med mer go i än Les Go de Koteba (Tjejerna från Koteba).

Go-erna spelar musik som har drag av musik från olika håll av kontinenten, bland annat populär ivoiriansk musik, afrobeat och mandingue-toner. Själva vill de inte gärna stoppa in musiken i ett fack utan betonar snarare viljan att skapa en gränsöverskridande afrikansk musik.

Texterna är också uteslutande på olika afrikanska språk, främst dioula som är ett av de största språken i Elfenbenskusten. Att se en konsert med dem på ett fullspäckat torg i Västafrikas smältdegel Dakar blir därför utöver den gemensamma massdansen också synonymt med ständiga små lyckorus från varje del av publiken som kan följa med i en textsnutt av det som sjungs.

Maate Keita är leadsångerskan sedan 30 år. Hon var bara drygt tretton när hon började arbeta med Koteba, en sorts traditionell byteater som grundaren och den konstnärliga ledaren Souleymane Coli förflyttat till mångmiljonstaden Abidjan. Förutom att spela musik och dansa utgör Les Go de Koteba alltså också en teatergrupp och det var så dess medlemmar kom i kontakt med teaterensemblen Koteba.

Eftersom det ofta inte var möjligt för hela kompaniet Koteba att delta i internationella festivaler bestämde de sig för att skapa undergrupper och bredda sig till andra konstformer än bara teater. Framför allt ville de starta en musikgrupp som bestod av kvinnor, eftersom nästan inga sådan existerade i Västafrika vid starten för 30 år sedan.

Les Go de Koteba blev snabbt en succé och kanske har det banat vägen för att kvinnor långsamt har börjat ta större plats på den afrikanska musikscenen. Maate Keita menar att det är de ekonomiska villkoren och bristen på kontakter som ofta gör det svårt för kvinnorna att ta sig fram. Att ingå i ett sammanhang som gör det möjlighet att som musiker repa, spela och sjunga med andra musiker och finansiera sin verksamhet är en stor fördel

.

– Ibland är det också så att du som kvinna måste vara framgångsrik för att bli accepterad; för att din familj ska förstå att konstnär, skådespelare och musiker också är seriösa jobb som alla andra. Att vara musiker behöver inte alls innebära att du måste välja bort barn och familj – så länge du har en man som respekterar det du gör och är flexibel. Efter de intensiva jobbperioderna kommer alltid veckor när du kan passa på att vara mer med dina barn.



I the World Festival for Black Arts (FESMAN) bidrog Les Go de Koteba med en pjäs samt deltog i konsert med andra musiker från Elfenbenskusten. De flesta av dem berörde på något sätt de aktuella problemen i landet men höll en relativt låg profil.

Enligt Maate Keita valde Go-erna, med tanke på den politiska krutdurk som Elfenbenskusten för tillfället är, att inte särskilt tala om situationen där. Istället förmedlar de det budskap om fred och enighet som alltid är centralt i gruppens texter. I samma linje menar hon också att panafrikanism, gemensamhet och samarbete mellan länder i syd är ett av de viktigaste syftena med FESMAN.

– För mig har FESMAN stor betydelse i den mening festivalen kan få afrikanerna att verkligen förstå idén med att hålla ihop och hjälpa varandra; att var och en har lösningen på den andras problem. Jag tror verkligen att Afrika har en vilja att diskutera sina problem, att stötta och utbilda varandra. Det är vi som själva vet vad vi går igenom och vad vi har för historiskt bagage. Vi kan lära oss och berika oss av till exempel Europa, men vi behöver inte nödvändigtvis kopiera det som händer där.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV