Wayuus har med vapen framgångsrikt försvarat sin självständighet mot de spanska kolonisatörerna och de stater som velat göra anspråk på deras territorium. Wayuu har en matrilinjär samhällsorganisation där kvinnor har en politiskt framstående ställning och kunnat ”föra ordet” (wayuubegreppet för rätten att tala).
Paramilitären Rodrigo Tovar Pupo, kallad Jorge 40, gav order till sina män att gå in i wayuu-byn Bahía Portete den 18e april 2004. De dödade tolv personer (fyra barn och åtta kvinnor) och 30 försvann. Våldet var av det spektakulära slaget: de fyra barnen brändes till kol, barn blev torterade (för att de skulle uppge sina föräldrars vistelseort), kvinnor blev våldtagna och en del av kropparna styckades, bland annat en av de ledande kvinnorna som blev halshuggen. Dessutom förstördes begravningsplatsen där Wayuu-indianernas anmödrar och anfäder låg begravda. Allt för att radera bort bevisen för Wayuu-indianernas långa närvaro i området.
De överlevande fick inte tillgång till de mördades kroppar förrän tre dagar senare, fastän paramilitärerna hade gett order om att begravningar endast fick ske inom 24 timmar. På grund av denna ”varning” och vetskapen om att militären inte skulle skydda dem (de som befann sig i närheten gjorde inte något) bestämde sig invånarna i byn för att fly till Venezuela. Invånarna vågade inte anmäla händelsen till myndigheterna mer än genom ett anonymt brev där de beskriver massakern och ber ”NO NOS DEJEN SOLOS” (lämna oss inte ensamma).
I massakern dog advokaten och människorättsaktivisten Debora Barros Finces mostrar – Rosa Fince, Diana Fince och Margot Epinayú samt andra tre släktmedlemmar. Debora Barros var 27 år då massakern inträffade och tillsammans med sin syster Telmina har hon tagit på sig uppgiften att driva frågan om massakern vidare, få regeringen att erkänna att den hänt, lagföra brottslingarna och skapa villkor för att det ska bli möjligt för de familjer som flytt till Venezuela att återvända. Feministiskt Perspektivs utsända talade med Debora Barros i Rioacha, huvudstad i La Guajira den 17 december 2010.
Edda Manga: Berätta vem du är och vilken organisation vi befinner oss på?
Debora Barros: Jag är wayuuindian och jurist inom organisationen Mujeres tejiendo paz (Kvinnor som väver fred), jag är dess ordförande och vi befinner oss vid vårt kontor.
EM: Varför grundade ni den här organisationen?
DB: Den grundades för sex år sedan på grund av massakern i Bahía Portete där kvinnor och barn blev dödade. Vi tog därför ansvar för ”att föra ordet” och bemäktiga en process som är mycket komplicerad: att höja rösten mot paramilitarismen. Där föddes organisationen. Andra kvinnor från andra etniska grupper och organisationer kom för att arbeta med oss hand i hand. Det stärkte oss och det blev tydligt att vi inte anmälde brottet som enskilda individer, utan i namn av en organisation.
EM: Har dessa kvinnor från andra grupper liknande erfarenheter?
DB: Alla har inte varit direkta våldsoffer, men de har velat solidarisera sig med denna process och med oss som verkligen upplevt den väpnade konflikten i vårt eget kött. Andra har upplevt övergrepp. Inte bara av paramilitärt våld utan också då de multinationella företagen stulit indianmark. Det är därför vi har tagit ansvar i fyra år ”att föra ordet” i denna komplicerade tematik, därför att den väpnade konflikten är mycket komplicerad. Man har dödat indiankvinnor för att de försvarat sina rättigheter, för att de talar, för att de sökt få verklig respekt för sin kultur, för att hålla folket vid liv.
Ida Ali: Kan du ge exempel på konflikter med de multinationella företagen?
DB: Det finns massvis, bara problemen som järnvägen orsakar, föroreningarna som kolen som de tar ut från de indianska områdena producerar och som påverkar vår hälsa så att vi blir sterila. Och om vi inte reproducerar oss kommer vår kultur att försvinna.
EM: Vilket företag tar ut kolen?
DB: El Cerrejón, här är det El Cerrejón.
EM: Är det ett nationellt bolag?
DB: Det är internationellt.
EM: För två år sedan åkte jag förbi där och såg att söndersprängda järnvägsvagnar låg utspridda över öknen. Det hade varit ett attentat mot järnvägen?
DB: Ja, det är sant. Det var ett attentat, man vet inte vilken grupp. De säger att det var Farc, men vi vet egentligen inte om det var dem eller om det var en olycka. Mer än tjugo vagnar blev förstörda.
EM: Men det är inget som någon wayuu organistation…
DB: Nej. Inte alls.
EM: Vi skulle vilja att du berättade någonting om vad som hände under massakern i Bahía Portete. Var du där?
DB: Nej, jag var inte där. Jag var kommunens polisinspektör. I vilket fall som helst har vi berättat den här historien i sex år. Jag tycker att det får… Vi ska hålla det kort och jag uppmanar er att köpa en bok som heter Mujeres wayuu en la mira (Wayuukvinnor i sikte). Den boken berättar historien om massakern i Bahía Portete. Den gjordes av en institution som arbetar med undersökningskommissionen. Vi håller också på att försöka göra vår egen bok. Mujeres tejiendo paz föddes på grund av massakern, under vilken kvinnor och barn mördades. Hos vårt folk, i vår kultur, hos vårt wayuufolk, är kvinnor heliga. Med den utgångspunkten började vi arbeta med indiankvinnor och inte bara med indiankvinnor utan vi har också öppnat rum för att arbeta med ickeindianska kvinnor från (lägre) social strata.
EM: Ja, vi har läst många återberättelser. De är mycket typiska, liknar varandra på många punkter. Det finns en struktur som upprepas, men det som intresserar oss särskilt är något som inte finns där. Vi är intresserade av det sexualiserade våldets symbologi, det som ägde rum under massakern och om det är en symbologi som hör till de paramilitära gruppernas symbolvärld eller om de har utnyttjat element som har en speciell betydelse för wayuu?
DB: Det är ett tema som vi rör väldigt lite i. Det är delikat. Det är ett tema som vi håller… som inte är så offentligt. I vår kultur är det ett heligt ämne. För att tala om det offentligt, krävs det att det sker inom ramen för arbetet inom en organisation eller ett definierat projekt. Det är mycket smärtsamma saker och förutom att de är smärtsamma måste vi rådgöra direkt med våra auktoriteter, det vill säga med våra mödrar, med våra mostrar och med oss själva, göra en bedömning om huruvida vi vill… vi måste se till alla konsekvenser och hur det påverkar oss kvinnor inom vår kultur.
EM: Är detta någonting som ni någonsin tänker behandla eller tänker ni förtiga det?
DB: Nej, för som du säger, man måste fråga sig vad kontexten till den brännmärkning som skedde där var? Allting har en anledning och allting har ett svar. Vi håller på att behandla det och vi letar efter en organisation som kan finansiera vår bok så att vi genom det kan arbeta med detta, men det måste vara något… som behandlas seriöst. Vi kan inte ta upp det lite lättvindigt i en intervju sådär.
EM: Ja, det är vanligt att det förekommer sexuellt våld mot kvinnor under etniska konflikter, militära konflikter…
DB: Det du säger är sant. Jag är jurist och jag har läst om en mängd saker som händer i världen. Men man måste se till kontexten i vilken detta sker. Därför att hos vårt folk har man aldrig sett något sådant, genom vår historia – och spanjorerna kom för 500 år sedan – har ingen förgripit sig på en kvinna. De kämpade män mot män, men det fanns ingen utrotning, ingen våldtäkt på en kvinna. Jag ser det med mina indianska ögon och jag kan inte till exempel jämföra det med Västerlandet, med all respekt för den västerländska kulturen, men jag har också min kultur och jag har en vision som är helt annorlunda.
EM: Jag förstår det…
DB: I detta är vi mycket varsamma, du kan ägna dig åt att söka information och du kommer inte hitta mycket information om detta.
EM: Har ni någon kontakt med Movice, rörelsen för offer av brott utförda av staten?
DB: Vi tillhör inte offerrörelsen men vi har deltagit i aktioner med dem. Dock är vi inte medlemmar i Movice.
EM: Och vad betyder Mujeres tejiendo paz? Menar ni väva i metaforisk mening eller menar ni faktiskt väva?
DB: Väva mochilas (typiska handvävda väskor), väva allianser, väva hopp, väva sanning, väva minne, det är allt. Genom att väva uppnår vi kanske fred.
EM: En annan fråga vi ställde oss är varför just Bahía Portete? Har det någon speciell betydelse?
DB: Det kan ha varit att det var ett strategiskt och mycket rikt ställe. Där finns den största naturhamnen i Sydamerika. Det är en hamn som inte behöver grävas, den största båten i världen kan gå in där. Paramilitärerna behöver den för knarkhandel och vapenimport… Varför? Därför att det ligger nära Antillerna, det är lätt att ta rutten till USA och andra delar av världen. I grund och botten (det är allvarligt att säga det) handlar det om de multinationella företagens intressen. Många människor säger att Bahía Portete har olja, andra säger att Bahía Portete kan göras till en … Panamá (amerikansk satellitststat). Det är många saker… . Anledningen bakom massakern kanske var att vi skulle lämna territoriet. När folk lämnar sitt territorium förlorar de sin autonomi och förlorar allt. Regeringen kan säga att det är tomt där och att vem som helst kan ta det och sälja det till multinationella bolag. Men vad de inte räknade med var att det här folket inte… att vi skulle kämpa för detta territorium. Vi wayuu kämpar för det som är vårt till slutet. Om vi inte har vårt territorium har vi ingen identitet.
EM: Men folket som bor i exil i Venezuela, till exempel, är de intresserade av att komma tillbaka eller har de sina liv där? Det har gått sex år…
DB: Vi har arbetat för återvändandet, att regeringen skall ge garantier för att dödandet inte ska upprepas. Och trots att det har gått sex år är folket redo att återvända, att någon ska säga att imorgon sker återvändandet, de är redo. Regeringen har sagt att det inte finns garantier, men vi menar att det är regeringens ansvar, annars stöder de det som har hänt. De har till och med sagt att de vill göra Bahía Portete till ett naturreservat. De gör det till en nationell park och efter några år kan de sälja det vidare till de multinationella bolagen. Själva staten har sina intressen i Bahía Portete. Men det har vi inte tillåtit.
EM: Jag är historiker och har arbetat med kolonialtiden och jag känner igen det här, att förklara jorden tom och stjäla den… Men vad har hänt med statens ingripanden?
DB: Den mest blodtörstiga, den grymmaste, Jorge 40 är utlämnad till USA och bara för en månad sedan blev hans högra hand, ”Pablo”, gripen.
EM: Finns det wayuumark bland de tvåtusen hektar som stulits av paramilitärer och som den nya colombianska regeringen nyligen sagt skall återföras till sina ägare?
DB: Det som wayuu har är territorier (med bruksrätt). Det handlar inte om att ge tillbaka jord utan om att rensa territoriet, att ta bort människor som bosatt sig i vårt territorium. Jag har blivit hotad och har till och med blivit erbjuden asyl, men jag har inte gjort någon något, jag tänker inte flytta. Det har inte varit lätt att vinna de utrymmen som vi har vunnit. Många har blivit hotade. Vi kvinnor har förut varit underdåniga… Kvinnors bemäktigande (empoderamiento), offertemat är mycket komplicerat, vi har uppnått att alla kvinnor spelar en viktig roll inom organisationen. Vi har inte resurser utifrån. Det jag tjänar som jurist använder jag till organisationen. Vi har en permanent sekreterare här och det är med våra löner vi betalar henne. Vi har uppnått nationellt erkännande. Mina kamrater har åkt till olika scener, vi har arbetat med wayuukvinnor både i Alta Guajira och i södra Guajira, vi har haft OEA, FN och andra här. Vi är den enda matrilinjära klanen i Latinamerika.
EM: För detta arbete har du blivit hotad. Varifrån kommer hoten?
DB: Från de paramilitära grupperna, men det finns inget bevis där det står varifrån de kommer. Jag var första kvinnan som sade ifrån. Jag var 27 år gammal då. De har skjutit på mig därför att vi har rest oss och därför att vi inte kommer att tiga. När vi är direkta offer är det inte lätt att anmäla, det är delikat, ingen säger något. Här sitter jag och pratar med dig, detta kommer att höras av andra kvinnor, andra sektorer av samhället, och vad genererar det? Det generar död.
EM: Men har du några förhoppningar om att du kommer att vinna denna kamp?
DB: Jag håller på att vinna den. I början erkände inte regeringen att det var en massaker. Nu har de erkänt det. De har gripit några av de viktigaste förövarna.
