”Vårt misstag är att vi känner oss överlägsna männen för att visa självständighet, det är vad som fört oss hit. Verkligheten, samhället, har lärt oss att vi måste vara bättre än männen, men med den känslan kommer vi ingenstans.”, slår Andrea fast med sin karaktäristiska bestämdhet, och den viljestyrka med vilken hon uppfostrat sin 15-åriga dotter.

Hon kom att bli en av de rikaste personerna i sin by, i kommunen Camargo. Grannarna i området försäkrar att hon var en framgångsrik affärskvinna. Under nästan tre timmar berättar Andrea om sina erfarenheter från insidan av den organiserade brottsligheten, fängelser i USA och detta fängelse i hemstaten Chihuahua. Vi sitter i kapellet på en lågriskavdelning.

Andrea bad om tillstånd för att bli intervjuad. Hon vill berätta ärligt om varför en ung kvinna från Chihuahua ger sig in, utan återvändo, i knarkligorna. Nu kan hon tydligt se den tunna, nästan genomskinliga linjen mellan lagligt och olagligt.

Barndomen med en alkoholiserad far

De bodde i en by som heter Camargo. Andrea föddes och ett år senare övergav modern hemmet. Den lilla blev kvar hos sin farmor och far, som drack allt mer och oftare alkohol efter att han övergivits.

Andrea växte upp i den miljön. Hennes far och hans bror arbetade från klockan sex på morgonen. Hon förväntades kliva upp och göra sin egen frukost vid tidiga år. När hon fyllde tio år drabbades hennes farmor av komplikationer till sin diabetes.

”Jag fick mycket att göra, ett vuxenansvar. Det stal min barndom,” förstår hon nu.

En dag, Andrea var tolv år då, skrev hon ett brev för att ta farväl av sin familj. Hon bestämde sig för att söka upp sin mor i Ciudad Juárez, där hon hört att modern skulle befinna sig.

”Jag ville alltid bli fri från fattigdomen, mina önskningar var alltid, alltid att få det bättre. Min mors familj hade det bra ekonomiskt, så jag hamnade hos en moster och min mormor. Jag blev väl mottagen, men min mor var i New York, gift med en amerikan.”

Det kostade på att anpassa sig till Juarez. Hon var en flicka från landet som plötsligt hade allt, och hon blev rebellisk. När hon var 14 år kom modern från New York till Ciudad Juárez och hämtade sin dotter för att bo med henne i USA.

”Jag gick ut grundskolan där. Jag hade allt, skola, lyx, allt.”

Men hon kunde inte frigöra sig från känslan att ha blivit övergiven av sin mor. Samtidigt utmärkte hon sig genom sina betyg, sin ambition. Det var uppenbart att hon hade en stark drivkraft att utvecklas.

Vid 16 års ålder, efter gymnasiet, upptäckte Andrea att hon var gravid. Kimberly föddes, flickan som är Andreas mening med livet.

Längtan efter ett äktenskap, en kärlek

När hon blev gravid med Kimberly försämrades relationen med modern. Andrea flyttade ihop med sin pojkvän. De bodde i en lägenhet. Andrea fortsatte studera, nu engelska.

Men båda var för omogna för att hålla relationen vid liv. Sju månader in i graviditeten flyttade Andrea in hos en vän och ett par år senare återvände hon till Ciudad Juárez.


Hon började att arbeta på en låglönefabrik, så kallad maquiladora, vid gränsen mellan Mexiko och USA. Snart utsågs hon till ansvarig för kvällsskiftet, eftersom hon kunde engelska och var bra på att jobba med datorn. Men Andrea hade svårt att hitta någon som kunde ta hand om dottern och måste lämna arbetet.

Istället började hon arbeta hos en privat revisor som tvåspråkig sekreterare. Där blev hon kvar i två år, och lärde känna Jorge, som skulle bli hennes make.

Han arbetade inom den federala polismyndigheten. När Andrea råkade ut för en trafikolycka på motorvägen mot Juárez var det han som kom till undsättning.

”Jag hade tänkt återvända till USA; skulle sälja min bil för att åka och studera, och hade kunnat komma in på universitetet på stipendium med mina höga betyg.”

Andrea valde att gifta sig med Jorge, driven av sin önskan om en partner och att tillsammans kunna bygga ett hem och en framtid. ”Jag hade alltid lyckats med det jag ville.”

Hennes främsta prioritet var och är dottern. Flickan fortsatte sina studier med utmärkta betyg. Maken slutade vid polisen och började med olagliga affärer. Han hade knutit kontakt med knarkhandlare. Fast Jorge inte ville blanda in familjen, beslöt Andrea att vara involverad för att stödja honom.

De reste ofta till USA. Företaget växte i takt med den fysiska misshandel som Jorge utsatte Andrea för. Kimberly somnade alltid på övervåningen. På så vis kunde Andrea hålla henne på avstånd från misshandeln.

Jorge och Andrea öppnade en leksaksaffär och en kinarestaurang, verksamheter som de lyckades upprätthålla för att rättfärdiga att de började bli rika på försäljningen av narkotika. Första gången de investerade i en större mängd kokain var 1999. Ett kilo kostade 12 000 dollar.

”Vi gillade pengar, allt var i dollar. Vi hade nya bilar, stort eget hus, märkeskläder. Alla respekterade min man, som stöttade idrotten i byn.” Då bodde de i Camargo. Hon reste ibland med andra personer för att arbeta med ”affärerna”.

Kimberly växte upp med beundran för sin modern, som framstod som en förebild eftersom hon bara kände till hennes legala verksamhet. ”Hon har alltid fått känna kärlek och vi har haft en god kommunikation, varit nära vänner. Hon såg mig aldrig berusad eller drogad, jag har aldrig supit eller knarkat”.

Däremot försämrades relationen med Jorge och misshandeln ökade. De skilde sig och han gifte om sig på annan ort.

Andrea frigör sig

Andrea visste hur knarkaffärerna skulle skötas, så hon gjorde sig oberoende och blev chef för ett litet knarkhandelsföretag. Dotterns utbildning, den ekonomiska status de nått, fick henne att fortsätta med de illegala affärerna. ”Jag fortsatte att hantera affärerna med hjälp av andra personer”, och hon skapade mer arbete.

Sedan hade hon en ny pojkvän, blev gravid men bestämde sig för att försörja barnet själv hellre än att gifta sig på nytt. I samband med det bestämde sig Andrea för att sluta arbeta och ägna sig åt sina barn, av rädsla för att bli avslöjad.


”Men jag blev tillfrågad om en tjänst 2006, min pojke var ett halvår. Chauffören blev sjuk i samband med en resa, och jag måste gå in och arbeta. På andra sidan bron till USA tog de mig.”

Hon hade känt på sig att något skulle hända, men ändå bestämde hon sig för att åka. Trots det var hon inte beredd på vad som skulle hända. Det är ett år och elva månader sedan.

”När de tog mig var det som att bli av med en börda, även om jag var långt borta i USA”.

Hon brukade ta drogerna till Kansas, alltid stressad över att ha koll på varan, hastigheten, att ha något olagligt med sig och ställas inför kontroller.

”Den dagen tog de oss, först tog de mig.” All kraft tycktes lämna kroppen, liksom den stora börda hon burit under många år. Men när hon ställdes inför rätten ställdes hon också inför verkligheten. ”Jag föll hårt. Ingen kunde ta mina barn till USA.”

Förödmjukelserna hon gick igenom i de amerikanska fängelsera skakade om hennes tillvaro. Hon tvingades, liksom andra intagna, att bli visiterad på ett uttömmande sätt, naken. Efteråt fick hon klä sig i använda, smutsiga kläder. Hon delade sin erfarenhet med många olika kvinnor. Först efter tre månader i Kalifornien, när domen fallit, kunde hon begära förflyttning till Chihuahua. Hon dömdes till fem år och tio månaders fängelse.


Det var så hon kom till lågriskavdelningen, där hon varannan månad träffar sin dotter, som redan är 15 år. Tonåringen bor i Camargo med en faster till Andrea. Hon går i skolan och har stipendium för sina goda betyg. Sonen träffar hon ungefär var tredje månad.

Nya ambitioner

Andrea jobbar på en fabrik i fängelset. Hon går upp klockan halv sju på morgonen. Börjar jobba klockan sju. Hon städar också fängelsekontoret. Arbetet slutar klockan fyra på eftermiddagen och klockan sju städar hon skolan. Varje dag promenerar hon 20-30 minuter. På kvällen studerar hon.

Klockan nio somnar hon. På lördagen arbetar hon i syverkstaden och studerar redovisning. Vid flera tillfällen har hon blivit månadens fånge. Hon har kommit på andra plats i poesitävling, vunnit en schacktävling och tillverkar keramikföremål. Hennes vilja att få det bättre finns kvar, men kanaliseras till andra aktiviteter.

”Jag vill att min dotter ska få det bra. Tills jag blir fri har jag många projekt. Jag vill inte involvera mig i illegala affärer eller umgås med människor som tar droger. Här har jag lärt mig att alla inte är dina vänner. Många väninnor som samlades kring mig hälsar inte längre på mig och de tog avstånd från min dotter. Hon märkte också att det finns få riktiga vänner.”

”Jag uppskattar min frihet väldigt mycket. Här har jag fått stora vänner, jag har lärt mig mycket med dem. Jag är medveten nu om min förmåga att arbeta, att studera. Jag är en ny Andrea, utan skuldkänslor.”

Och hon har vidareutbildat sig, gått skrivarkurser i fängelset för att kunna avge sitt vittnesmål, vilket har fungerat som en terapi, för att förstå sig själv.

”Under tiden i USA fick jag reda på att min mor hade gett mig som baby till en kusin och att min far räddade mig. Han kom och letade hos min faster, hittade mig inte. Då betalade en advokat och gav inte upp förrän han fick mig tillbaka.”

Den händelsen lade grunden till den tacksamhet och ömhet hon alltid känt för sin far. Därför tillägnade hon fadern hela sitt vittnesmål. Det var han som präglat hennes levandsbana med omsorg, kärlek och den övertygelse med vilken han hade kämpat för henne, även om alkoholen gjort sitt med faderns sinne och kropp. Allt det är fångat i ett brev skrivet från fängelset som hon kallat ”Med far i minnet”.

Skrivandet har hjälpt henne att bygga vidare på de värden som gjort att hon kunnat uppfostra en sund tonåring som vill stötta sin mor och kan se en kämpe i Andrea och hennes strävan att ge dotern och hennes fyraåriga bror ett bra liv.