Den 21 januari slår Audiorama, Sveriges första ljudkonstscen, upp portarna. Först ut är en tvåspråkig queerbearbetning av Federico Garcia Lorcas Blodsbröllop. Feministiskt Perspektiv har pratat med regissören Nasim Aghili.
Kan du förklara det här med ljudteater, vad är det som väntar oss i publiken?
– Det som är nytt med Audiorama är att vi kan ge ljudteater i ett surroundsystem. Det gör att vi kan använda ljudet som ett dramaturgiskt verktyg istället för att det har sn dramatiserande funktion, som till exempel på radioteatern. Vi har högtalare överallt, till och med i taket och på golvet. Genom att placeringen av ljud i olika högtalare kan man skapa olika stämningar. När skådespelarna har en dialog placeras ljudet i olika högtalare och rösterna flyttar sig så att det låter som om de rör sig i rummet. För dig som publik upplevs det som om du är mitt i handlingen, det du hör pågår runt omkring., du är omsluten av ljudet. Det är en närmast taktil upplevelse.
Varför en queerbearbetning av Blodsbröllop?
– När jag jobbade med Audioramas ungdomsverksamhet hade vi referensgrupper där lärare och ungdomar fick ge förslag på pjäser som intresserade dem. Och där dök Blodsbröllop upp eftersom hederstematiken var något som berörde. Det där tyckte jag var superintressant och bestämde mig för att göra pjäsen. Men jag ville komma bort från den förenklade bilden att hedersproblematiken är kopplad till nationalitet. Det är en företeelse som genomsyrar alla kulturer. Det handlar inte om etnicitet utan är ett uttryck för patriarkalt våld. Därför valde jag att bearbeta pjäsen så att hedersproblematiken kom att handla om sexuell läggning i stället för etnicitet.
Hur förändrade det pjäsen?
– I ursprungsversionen handlar pjäsen om kärleken mellan Bruden och Leonardo. De får inte gifta sig eftersom han är fattig så de rymmer tillsammans. I min version är Leonardo en kvinna, Leo. Så istället för pengar är det sexualitet och samhällsnormen som står i vägen för kärleken. Istället för att handla om tvåsamhetsnormen, som ursprungsversionen, blir heteronormen oerhört tydlig. Att det handlar om kvinna och man. Det förändrade jättemycket! Leos hustru har till exempel blivit en man i vår version. Det blir extremt spännande när en man blir den försmådda som tar hand om barnet och sitter och sjunger vaggvisor.
Hur påverkade det gestaltningen?
– Vi har jobbat mycket med att spela karaktären som den är och varken maskulinisera eller femininisera den, utan hitta kärnan. Vi var väldigt överens om att behålla moderligheten i rollen, att försöka hitta den där varma kärleken som man förknippar med moderskapet, utan att göra honom till kvinna. Det var svårt eftersom vi fick gå emot alla skådespelarkonventioner, det fanns inga förebilder. Ashkan, som gör rollen, har till exempel aldrig sjungit fått sjunga en vaggvisa på scen förut. Vi blev tvungna att hitta på en helt ny gestaltning. Det var krävande men extremt spännande. Och det visar att det är svårt inte är en ursäkt för att inte försöka gå emot konventionerna. Det går, det kräver bara lite mera jobb.
Pjäsen ges i både en svensk och en persisk version?
– Ja, alla i ensemblen är tvåspråkiga. Det känns helt fantastiskt att kunna lyfta fram det som en tillgång! Skådespelarna är vana vid att deras tvåspråkighet ofta vänds emot dem.
