Inget av riksdagspartierna har en majoritet kvinnor bland sina kommunfullmäktigeledamöter. Regeringens klart största parti, Moderaterna, har endast 38,8 procent kvinnor. Och Vänsterpartiet, som benämnt sig som ett feministiskt parti sedan 1996, är det enda parti som backar sedan förra valet.
Klart sämst kvinnorepresentation i kommunfullmäktige har Sverigedemokraterna, som Feministiskt Perspektiv skrev om i förra numret, med endast 18,8 procent kvinnor. Näst sämst är Moderaterna med 38,8 procent. Magdalena Andersson (M), riksdagsledamot och ordförande för Moderatkvinnorna, är inte helt nöjd med siffran.
– Men jag tycker inte att 38,8 procent är outhärdligt. För mig är det inte viktigt att det är exakt 50-50 utan det viktigaste är vem som sitter på den reella makten, säger hon.
Magdalena Andersson berättar att Moderatkvinnornas jämställdhetsbokslut 2009 visade att antalet kvinnor och män var någorlunda jämnt fördelat på riksnivå i partiet. Men ute i kommuner och landsting var det oftast moderatmän som satt på de tunga maktpositionerna. Jämställdhetsbokslutet visar bland annat hur det ser ut i de kommuner där Moderaterna innehade den högsta politiska posten – kommunstyrelsens ordförande. Av 90 ordförandeposterna hade män 71 stycken och kvinnor 19 stycken.
– Det var ingen rolig läsning, konstaterar Magdalena Andersson.
Men varför har ni så låg andel kvinnor i kommunfullmäktige jämfört med nästan alla andra riksdagspartier?
– Det har funnits en strävan att öka antalet kvinnor, som inte har lyckats. Jag kan tänka mig att ett av skälen är att vi blev så pass mycket större i det här valet.
Ni har haft låga siffror även innan 2010 års val, jämfört med de andra.
– Vi har ändå lyckats få partiet att slå fast ett mål om att vi ska ha minst 40 procent kvinnor på våra listor. Det här är frågan om ett långsiktigt arbete. På sina ställen finns ju ”proppen Orvar”, alltså män som har varit ledande i sin kommun eller nämnd i 25 år. Trots att det finns kompetenta, brinnande kvinnor som skulle kunna ha de här posterna får männen sitta kvar. Här finns mycket kvar att göra, säger Magdalena Andersson.
Det enda parti som backar i kvinnorepresentation från 2006 var Vänsterpartiet. I valet 2006 hade Vänsterpartiet 48,6 procent kvinnor i kommunfullmäktige, vilket var bättre än alla de andra riksdagspartierna. Men efter 2010 års val har andelen sjunkit till 46,1 procent och Vänsterpartiet hamnar nu efter såväl Socialdemokraterna (49 procent) som Miljöpartiet (48,4 procent).
– Vi är inte nöjda. I våra stadgar står att vi ska ha minst 50 procent kvinnor i valda församlingar. Jämförelsevis kan jag tänka mig att det finns partier som ligger lägre än oss. Men det känns tungt att vi har tappat. Vi behöver uppenbarligen jobba mer intensivt med de här frågorna, säger Anki Ahlsten, partisekreterare för Vänsterpartiet.
Ni är det enda riksdagsparti som backar från 2006. Vad kan det bero på?
– Jag vet inte. Vi behöver fundera över det här tappet. Vi har precis skickat ut en förfrågan till kommunerna, det ska bli intressant att se vad de svarar, om det har varit svårt att få kvinnor engagerade i kommunerna.
Anki Ahlsten säger att Vänsterpartiet har jobbat medvetet med varvade listor, särskilt på riksdagsnivå, för att öka andelen kvinnor i valda församlingar. Nu tror hon att partiet måste fundera över hur nomineringsprocesser går till och se över antalet medlemmar som är kvinnor respektive män.
Varför är det viktigt för er med minst 50 procent kvinnor?
– För att vi är ett feministiskt parti, det är ett viktigt mål för oss att ha jämn fördelning. Det handlar om att det finns lika många kvinnor som män och då ska inte kvinnor vara underrepresenterade, säger Anki Ahlsten.
