“En gud för kvinnor?” Så frågar tidskriften Sans på omslaget till det premiärnummer som skapade debatt redan innan någon hunnit läsa det. Föremål för debatten – som förts på bland annat på Newsmill och tankesmedjan Seglora – har varit den mörktonade omslagsbilden av en gestalt iklädd burqa. Tyget täcker alla anletsdrag, men en slingrande sömmad lagning är effektfullt placerad där man intuitivt förväntar sig en mun. Helle Klein startade debatten genom att reagera mot omslagets “undertext av islamofobi”, medan Sans invänt mot vad man ser som en sammanblandning av religionskritik och rasism. Bilden, hävdar redaktörerna Christer Sturmark och Sara Larsson i ett inlägg, representerar “ett av islams sanna ansikten” (Newsmill 23/1).

Sans premiärnummer handlar inte specifikt om islam. Temat är religion och kvinnoförtryck, men islam har en dominerande plats. Och att numret har kunnat väcka intensiv debatt redan innan det hunnit recenseras, säger någonting om ämnets infekterade karaktär.

Det är föreningen Humanisternas Christer Sturmark och hans förlag Fri Tanke som står bakom Sans. Tidskriften presenterar sig själv som ett “existentiellt magasin i upplysningens anda” och i relation till premiärnumrets tema kan det vara värt att påpeka att man aldrig utger sig för att föra en allmän diskussion om kön och religiositet. Vad man intresserar sig för är religiöst kvinnoförtryck, och den ateistiska grundsynen är tydligt deklarerad. Temadelen består av en text av, och en intervju med, Ophelia Benson – författare till boken Hatar Gud kvinnor? – reportage, krönikor samt en debattartikel med den iögonfallande rubriken “En fatwa från diskrimineringsombudsmannen”. Jag har anledning att återkomma till debattartikeln nedan.

Flera av texterna i numret präglas av en berättigad och ibland förtvivlad frustration över den relativa tystnad, och den grad av internationell acceptans som omgärdar religiöst motiverad diskriminering och förtryck av kvinnor i olika delar av världen. Ophelia Benson gör långa kataloger över organiserat och oorganiserat våld, sanktionerat av lag eller inte. Piskning av våldtagna kvinnor, dödsdomar för utomäktenskapliga graviditeter, misshandel för fel klädsel. Det är kvinnor som straffats för att de låter sina kroppar röra sig utanför det utrymme som hänvisats dem.

Det finns ett värde i upprepningen av dessa fall, i påminnelsen om det kontrollerande och disciplinerande våldets omfattning. Samtidigt präglas hela numret av en brist på reflekterande analys kring våldets funktioner. Våldet framstår som resultat av ett isolerbart ont: den patriarkala religionen. Och religionen är obegriplig för Sans. Någon socioekonomisk diskussion eller mer nyanserad makt- och könsanalys finns inte.

Är det viktigt? Ja, för vill man ha grund till konstruktiv handling måste det finnas i alla fall ett försök till att förstå funktionssättet hos det man bekämpar. När våldets mekanismer reduceras till en produkt av religion i sig, bestäms också religionen på ett sätt i vilket människors religiösa vardagsliv görs helt irrelevant. Det tydligaste uttrycket får denna reducering i en intervju med Pernilla Ouis(som också medverkar med en signerad text i numret). För Ouis är islam helt enkelt “den mest religiösa religionen i Sverige”. Även om den svenska “myskristendomen” enligt Ouis framstår som “trevligare än islam” undrar hon “om man ens kan kalla den för religion längre”. Men vad kan religion vara annat än sätten det levs och utövas på? Eller är det Ouis som bestämmer kriterierna för vad som är religion? Resonemanget, kommet från en akademisk forskare, är minst sagt förbluffande i sin brist på vetenskaplig stringens.

Samtidigt är det talande för hur både religion, och religiöst motiverat kvinnoförtryck, behandlas i Sans över lag. Forskarna Magnus Norell och Madeleine Sultán Sjöqvist gör i sin debattartikel “En fatwa från diskrimineringsombudsmannen” stor sak av det så kallade “handskakningsfallet”. DO gick här emot Arbetsförmedlingen i Älmhult som dragit in ersättningen för en manlig arbetssökande med hänvisning till att han på en anställningsintervju inte hade velat skaka hand med den kvinnliga chefen. På religiösa grunder undvek mannen kroppskontakt med främmande kvinnor. Enligt Norell och Sultán Sjöqvist innebar DO:s beslut att DO låtit mäns “rätt till könsapartheid gå före kvinnors rätt till jämställdhet”.

Fallet har omgärdats av missuppfattningar, och det bör därför påpekas att frågan aldrig gällde om mannen hade rätt till det jobb han sökt. Vad det handlade om var AF:s indragning av ersättningen. I Norells och Sultán Sjöqvists behandling av fallet handlar frågan enbart om mäns rätt att behandla kvinnor som mindre värda. Men man kan också förstå fallet tillsammans med den numer famösa scen där Halal-TV:s kvinnliga programledare inte ville skaka hand med den manlige riksdagsledamoten Carl B. Hamilton. Hamiltons irriterade reaktion, i vilken kvinnan paternalistiskt tillrättavisades med hänvisning till hur man “gör i Sverige”, skulle kunna föranleda en diskussion om mäns insisterande på rätten att få ta (och se) på kvinnors hud. Vad som blir tydligt är att frågan om hälsningsbruk inte är reducerbart till manlig “könsapartheid”. Kriterier på svenskhet, praktiserande muslimers plats på arbetsmarknaden och i det offentliga rummet, och även kvinnors rätt att undandra sina kroppar manlig blick och beröring – allt detta spelar in.

Emellertid finns även en mörkare ton i Norells och Sultán Sundqvists resonemang. I en svårbegriplig logisk kullerbytta hävdar de att just genom att uttala sig i fallet, har DO också uttalat sig teologiskt, alltså gjort sig till en auktoritet på islam (detta trots att vad DO uttalat sig om är AF:s hantering av ärendet, inte handskakningen i sig). Här finns en antydan om att själva skyddet mot diskriminering på grundval av religion för med sig en islamisering av svenska myndigheter (DO utfärdar “fatwas”). Debattörerna menar att ingen “hindrat mannen i fråga att utöva sin religion eller att ta en främmande kvinna i hand. Att dra in hans arbetslöshetsersättning skulle endast innebära att han måste ta konsekvenserna av sitt förhållningssätt.”. Bör det alltså vara fritt fram för ekonomiska sanktioner med hänvisning till människors religiösa praktiker? Bör inte myndighetsutövning kunna granskas?

Den undertext av islamofobi som Helle Klein såg i omslaget, går att se i flera av texterna. Inte för att islam i sig skulle vara väsenskild från andra abrahamitiska religioner – Sans är tydliga på den punkten – men för att islam framstår just som den “mest religiösa religionen”. Och religionen behandlas som per definition förtryckande. Därmed träder en bild fram av ett Sverige som måste skydda sig mot islam. Det för oss åter till diskussionen om omslaget. I den efterföljande debatten har redaktörerna Christer Sturmark och Sara Larsson gång på gång avsvurit sig ansvar för att bilden kan tolkas på något annat sätt än vad deras intention varit. I själva tidskriften finns heller ingen reflektion över bildvalet. Det är märkligt. Kompositionen i bilden – burqan, skuggorna, den svarta bakgrunden – gör den visuella associationen till Sverigedemokraternas bannlysta valfilm allt annat än långsökt.

Sans verksamhet tar inte plats i ett politiskt och kulturellt vakuum. Vi lever i ett sammanhang där den beslöjade kvinnan allt oftare framställs som ett hot, där krav reses om reglering av vissa kvinnors klädsel, och svenska kvinnor med huvudduk vittnar om ökade trakasserier i det offentliga rummet. Att i denna situation avsäga sig ansvaret för publicistisk eftertanke över det egna bildvalet, är minst sagt anmärkningsvärt.

Det är också värt reflektion hur Sans och dess medarbetare bemött kritiken genom att tala om “postkolonialister” som går nykolonialismens ärenden. Lena Andersson kritiserar i DN (12/2) dessa “postkolonialister” som övertagit föreställningen om “att de andra är så olika oss att vi inte kan förstå dem”. Detta sägs ha varit rasismens och kolonialismens självförsvar. Det är ett märkligt påstående, ty om det var någonting kolonialismen gjorde, var det att producera kunskap om de andra, och detta med utgångspunkten om den egna positionens oantastlighet.

Och just häri ligger kanske Sans problem. Den som är tvärsäker på sin egen position, kommer inte att flytta på sig. Då sker heller inga möten. Det kategoriska avfärdandet av religion som någonting förtryckande per definition, stänger effektivt dörren för samtal och samarbete med människor som uppfattar sig som religiösa och feminister. Medan Sans vill framställa sig som en förnuftets röst, framstår tidskriftens behandling av sitt så angelägna ämne som arrogant, auktoritärt och kontraproduktivt.

Var inte sanslös, uppmanar Christer Sturmark i tidskriftens ledare. Nej, det var ju det.