Det var tidigt 1990-tal och feminismen bubblade under ytan på Stockholms universitet. Politiskt var jämställdhetsfrågan på gång, med exempelvis pappamånad, men medialt var frågan i det närmaste osynlig. Efter att kvinnorörelsen hade växt sig stark på 1970-talet var många glada att slippa den debatten

.

– Det var en backlash, det var knytblus och yuppies som gällde, säger Kristina Hultman. Det var en ganska frustrerad tid. På universitetet var det bara gubblitteratur man läste och feminismen fanns inte som teoretiskt ämne. Men det var också en politiskt rörlig tid – lite som nu.

En arbetsgrupp för kvinnliga studenter på Stockholms universitet hade regelbundna möten och ordnade varje år stora evenemang kring 8:e mars. Men gruppen ville nå ut till fler. Efter ett studiebesök i Helsingfors föddes tanken att starta en väggtidning. Gruppen sökte pengar från något som hette jämställdhetsmiljonen och fick 65 000 kronor.

– När vi fick pengarna tänkte vi ”Väggtidning? Nej, vi gör en riktig tidning!”, säger Kristina Hultman.

1990-talet var en period då det startades många nya tidskrifter. Tekniken gjorde det enklare både att göra tidning och att kommunicera med varandra.

– Det var ju då de nya mac:arna kom. Innan dess hade man suttit med skrivmaskin. Sen fanns det ju inte mejl heller. Var man inte på ett möte så missade man det som hade sagts.

Men nu skulle det göras tidning. De medlemmar från arbetsgruppen som var intresserade träffades för ett första möte hemma hos Kristina.

– Vi var självlärda och kunde lite olika saker. Vi var jävligt disciplinerade och jag var nog rätt så dominant. Folk som kom på våra möten kunde bli chockade av den raka tonen. Det var en speciell grupp. Vi hade olika teoretisk bakgrund och var inte alls något kompisgäng. Det fanns mycket spänningar men det som band oss samman var viljan att göra något. Vi hade lite olika syn på feminismen sinsemellan. Men vi ville nå ut, det var vi helt på det klara med.

En av medlemmarna i gruppen, Susanne Skog, hade mycket kontakt med serietecknarkollektivet Galago så där fick redaktionen hålla till i början. I tidningen blandades högt och lågt. Akademiska texter och tecknade serier.

– I början var det väldigt spretigt. Alla var redaktörer, det var jätteviktigt att vi inte hade någon chefredaktör och det kanske inte alltid var så bra för själva tidningen. Men vi gjorde den tillsammans och alla fick prova, säger Kristina Hultman.

Så blev det releasefest för det allra första numret av Bang. Ett namn tidningen fick efter många och långa diskussioner.

– Vi kunde inte komma på vad vi skulle heta, ett förslag var OB – som tampongerna, och det var ju en jävla tur att det inte blev så.

De tusen exemplar som hade tryckts tog slut på en gång. Tidningen kom helt rätt i tiden. Folk runt omkring hejade på.

– Vi bars framåt av tidsandan, säger Kristina Hultman. Vi skrev om aktuella händelser som OJ Simpson och synliggjorde klass och etnicitetsperspektiven. Vi var intuitivt medvetna och tänkte i banor av intersektionalitet innan det egentligen fanns som begrepp. Bang var en plats för olika sorters feminismer. En plattform för problematiken.

I dag ser Kristina Hultman en feminism där tanken om kvinnosolidaritet har försvunnit. Hon tycker att det är borgerliga, patriarkala ideal som dominerar. Att man ska sköta dig själv och skita i andra. När Bang startade var det med arvet från kvinnorörelsen i ryggen. Ett arbete där utgångspunkten var att gruppen blir bättre än de enskilda delarna.

– Det är som att man tar avstånd från det förflutna i dag. Man läser inte historia utan gör något nytt och klipper trådarna helt. Jag kan tycka det är olyckligt. Vi har tappat det som fanns, det där att man gör någonting tillsammans. I dag är det så individualiserat. Även om många feminister enskilt gör bra saker, så är det kändisfixerat och mycket handlar om enskilda personer.

När Kristina Hultman ser tillbaka och blickar framåt ser hon en feminism där den gamla kvinnorörelsen med röster som Yvonne Hirdman i dag ställs mot den nya queerrörelsen istället för att komplettera varandra i en pluralistisk feminism.

– Jag skulle vilja att man plockade de goda bitarna ur båda synsätten. Den queera förståelsen gör att man inte kan se på kvinnor som ett kollektiv och att det politiskt korrekta är att vara ’icke-kvinna’. Men det är inte en inkluderande feminism. Den stora utmaningen för det feministiska projektet i dag är att vara pluralistisk.

– Se på Egypten och Iran. Där handlar det fortfarande om de feministiska grundidéerna rättvisa och lika värde oavsett kön. För att kunna tala om den grundläggande frågan måste man kunna prata om kön. Även om det är socialt konstruerat. Om man inte kan det tappar man all politisk sprängkraft.

Kristina Hultman tror att Bang har breddat debatten och banat väg för något annat, mer subversivt.

– På ett sätt är det många frågor som är samma nu som för 20 år sen. Men spelplanen är en annan. I dag tycker jag att det är extra viktigt att ha med det internationella perspektivet, att berätta om vad som händer i världen. Men också att berätta för världen om vad vi gör här. I andra länder ser de på oss i Sverige och undrar varför vi debatterar Louis Vuitton-väskor. Vi har friheten – men vad gör vi med den?