Jag trodde aldrig att jag skulle inleda en artikel med att citera GenusNytts skribent Pär Ström, men jag gör ett undantag. Han skriver på sin hemsida: Årets upplaga av Tempo dokumentärfestival invigs på internationella kvinnodagen, den 8 mars. ”Med viss stolthet konstaterar festivalen att 70 procent av tävlingsfilmerna i år är regisserade av kvinnor”, skriver DN. Vadå 50-50-fördelning? Det är ett numera övergivet jämställdhetsmål. Ju fler kvinnor, desto större jämställdhet är vad som gäller numera!

Festivalchefen på Tempo, Agneta Mogren kontrar:

– Det har varit så många år där vi haft 100 procent män, eller 70 och 80 procent, så om det väger över åt kvinnornas håll ett år tycker jag att det må vara hänt. Jag tycker att 40-60 är okej också, det är något att hålla sig i för det kan vara svårt att få till det exakt lika.

Tempo är Sveriges största dokumentärfestival för film och radio. Det är ingen slump att det var många kvinnor i programmet i år utan det är en medveten strategi att ha en jämn könsbalans bland alla som deltar och syns på festivalen.

– Det är jätteviktigt att kvinnor ser att det finns kvinnor som gör film. Vi är svältfödda på bra, komplexa historier om kvinnor och vi har matats med stereotyper under åren. Man ska heller inte glömma att mycket är oskildrat, så det känns jättebra om de här kvinnliga filmarna kan vara en förebild, säger Agneta Mogren.

Det är tio år sedan Agneta Mogren blev festivalchef på Tempo och hon ser en positiv utveckling där allt fler kvinnor gör dokumentärfilm, medan det negativa är att dokumentärfilm fortfarande har lägre status än spelfilm.

– Inom spelfilmen, där det finns pengar, är det fortfarande majoriteten män som producerar, regisserar och skriver film. Dokumentärfilmen har mindre budgetar och fler kvinnor. På Svenska filminstitutet är dokumentärfilmkonsulenten en kvinna, och på Folkets Bio, som distribuerar den mesta filmen i Sverige, är det majoritet kvinnor på ledande positioner.

Agneta Mogren tror att det har betydelse för en jämställd filmbransch att det finns kvinnor i ledande och beslutande positioner, men också att man höjer bidragen för lansering och marknadsföring för dokumentärfilm.

I december 2010 delade SFI ut produktionsstöd till sex långfilmer; tre dokumentärer och tre spelfilmer, varav det högsta beloppet för en spelfilm (11 miljoner kronor) gick till Jan Troell och det högsta beloppet för en dokumentärfilm (1 950 000 kronor) till Jessica Nettelbladt för filmen Jag är min egen Dolly Parton.

Av filmernas producenter var fördelningen fyra kvinnor och två män, bland regissörerna fanns sex män och en kvinna, och hos manusförfattarna var fördelningen åtta män och en kvinna.

– Film speglar samhället på ett eller annat sätt och världen består av hälften kvinnor och hälften män. Det borde se ut så även bland dem som jobbar bakom kameran och på filmduken, säger Agneta Mogren.

I SFI:s filmavtal är ett av målen att förbättra kvinnliga filmskapares villkor, och jämställdhetsplanen lyder: ”Senast ett år före avtalsperiodens slut bör endera könet, räknat i antal projekt som får stöd, vara representerat till minst 40 procent inom kategorierna manusförfattare, producent och regis­sör.” Alltså ingen millimeterrättvisa, utan en utjämning.

Agneta Mogren tycker att riktade satsningar är bra, och att en viss kvotering behövs för att bryta normen. Kvinnor behöver få tid att utvecklas på samma sätt som männen gjort.

– Får man inte göra film får man ingen erfarenhet heller. Tittar du på manliga regissörer kan de ha gjort mycket dåligt i början och sedan blivit bättre med tiden. En man är ingen garanti för bra film, lika lite som en kvinna är det. Men det finns stukturer kvar som gör att det är lättare att geniförklara unga män, säger Agneta Mogren.

Hon tycker att det är viktigt för kvinnliga filmare att ha en strategi, att gå ihop i mindre grupper där det kan vara lättare att stötta varandra. Men lika betydelsefullt är det att hitta bra mentorer och få stöd från viktiga personer i branschen.

Kan kvinnornas ökade inflytande innebära en förändring av könsstereotyper på film? Agneta Mogren tror till exempel inte att gestaltningen av kvinnor nödvändigtvis blir annorlunda om en kvinna står för manus och regi, istället för en man. Den patriarkala världsbilden tar även kvinnor till sig menar hon.

– Film utvecklas hela tiden och det påverkar branschen positivt att ha en jämn representation av människor, inte bara när det gäller män och kvinnor utan även etnicitet. Det betyder mycket att kunna identifiera sig med de personer som syns i film, och man ska även kunna se att det är möjligt för ”någon som jag” att göra film. I till exempel England är folk med olika ursprung mycket mer integrerade i alla branscher. I Sverige är det fortfarande väldigt segregerat. Du kan inte fånga allt som händer i människor och på olika platser i Sverige om du inte har erfarenhet därifrån. När det kommer in nya människor med nya erfarenheter så förändras branschen.