I kulturvärlden är begreppet ”kvalitet” lika centralt som problematiskt. Mot begreppets anspråk på objektiva värden ställs dess abstrakta natur som lämnar utrymme för godtycke. Där faktorer som upphovspersonens kön kan väga in. Detta är ett av de ämnen som seminariet ”Vem går till konsthistorien? Genusperspektiv på konst, kvalitet och karriär” kommer att behandla på Göteborgs konstmuseum.

Hej, Linda Fagerström, konstvetare i Lund och extern forskare i projektet Genus och region, vad har genus och kvalitet med varandra att göra?

– Ja, egentligen borde de inte ha någonting alls med varandra att göra. Men när vi undersöker de bedömningar av kvalitet som inköparna till konstmuseernas samlingar gör verkar det nästan så. I Malmö är till exempel bara 20 % av museets verk gjorda av kvinnor. Och då utgör hälften av dem verk av samma person, Ester Almqvist, som donerade sitt livsverk till museet. Utan den donationen hade alltså kvinnorna bara stått för 10 % av samlingarna. Men jag har ju svårt att tro att vi kvinnor har en dålig gen som gör oss till sämre konstnärer än män. Det finns knappast någon biologisk förklaring. Utan det handlar om att vi har lärt oss att förknippa kvalitet med manliga utövare.

Hur fungerar den mekanismen hos oss som publik?

– Om vi ser till historien så finns det en tradition av att de ämnen som konsten behandlat har delats upp i högre och lägre kvalitet. Under tidigare sekel var det mytologiska och religiösa motiv som hade hög status medan till exempel skildringar av barn och djur hade lägre status. Och eftersom kvinnor var utestängda från konstutbildningarna – i Sverige var det först 1864 som det blev tillåtet för kvinnor att utbilda sig till konstnärer – så hade inte de tillgång till de mytologiska motiven. De var hänvisade till den motivsfär de hade till hands i hemmet och det blev ofta barn och djur.

– Idag ser det förstås annorlunda ut men om vi tittar på vad som hände under den feministiska vågen på 70-talet så var det många kvinnor som ägnade sig åt sådant som inte avbildats tidigare. Till exempel blodiga tamponger. Det var ett sätt att säga: detta är också verkligheten. Och då möttes de av reaktionen ”äsch, det där är inte konst, det är bara personligt skräp.” Så på sätt och vis lever det kvar.

Hur kan sammanblandningen mellan kön och kvalitet undvikas?

– Rent praktiskt är ju en metod att till exempel anonymisera ansökningar till konstutbildningar och liknande. Men annars är ett sätt att visa på hur den här obalansen har sett ut historiskt. Då blir det tydligt att samhällsutvecklingen påverkar vad som uppfattas som kvalitet. I min forskning har jag granskat kvinnorna i Malmö konstmuseums samlingar mellan 1900-1999 och där syns det att kvinnorna blir fler under seklets senare del i takt med att deras närvaro i samhället ökat. Intressant är att många fler kvinnor ställdes ut under andra världskriget än både före och efter. Och det var ju en tid när männen var inkallade och kvinnorna var tvungna att ta över deras jobb. Så det öppnades ett fönster för yrkesverksamma kvinnor och det avspeglade sig också i värderingen av deras konst. Där blir ju kopplingen väldigt tydlig.

– Det finns annars en envis föreställning inom konstvärlden att konsten ska vara en isolerad ö, frikopplad från samhället, där allt får vara lite tokigt och galet. Det finns en vilja att exotisera och betona det annorlunda. Men i själva verket är naturligtvis inte konstnärer bara fria bohemer som är frigjorda och jämställda, de är förstås lika präglade av rådande normer som samhället i övrigt. Nu är ju majoriteten av de som går ut från de konstnärliga utbildningarna kvinnor, så det borde per automatik göra det omöjligt att hålla fast vid bilden av att högkvalitativ konst utövas av män. Så jag hoppas och tror att det håller på att förändras.