I de senaste opinionsundersökningarna har Sannfinländarna legat runt 17 procent. Utgången av valet den 17 april är ännu högst osäkert eftersom de traditionellt sett största partierna, Centern, Socialdemokraterna och Samlingspartiet ligger väldigt nära varandra.

De mest aktuella frågorna i den finländska valdebatten diskuterades i Stockholm förra veckan på initiativ av Norden i Fokus. Projektledare och moderator var Carolina Ehrnrooth. Representanter för riksdagspartierna fokuserade på hur finanskrisen i Europa ska hanteras, på svenskan som obligatoriskt ämne i skolan och invandring.

Jämställdhetsfrågan var helt frånvarande under mötet och enligt Anne-Mari Virolainen, vice ordförande Samlingspartiet och riksdagsledamot, ser det likadant ut i den finska valdebatten. Hon önskar att det fördes mer diskussioner om frågor som kvinnors representation i bolagsstyrelser och hur föräldraledigheten fördelas. Enligt Virolainen tas föräldraledigheten ut till 93 procent av kvinnor. Inom partiet har reformer för att styra hur föräldrarna tar ut sin ledighet varit uppe för förslag men de las aldrig fram.

Marko Kulpakko, kandidat för Sannfinländarna, känner inte till om partiet har någon jämställdhetspolitik men tycker själv att lika löner för kvinnor och män är en viktig fråga. Han tycker också att det är tråkigt att alla Sannfinländarnas tio kandidater är män trots att det fanns kvinnor som kandiderade. Han vet inte hur man ska komma tillrätta med problemen men tror att de beror på att Finland är ett konservativt land.

Sannfinländarna är emot att Finland ska ge ekonomiskt stöd till de krisdrabbade länderna i Europa. Marko Kulpakko anser att Finland i första hand måste ta hänsyn till sina egna skulder innan man kan betala någon annans. Han fick visst stöd av Kaj Bärlund, kandidat för S, som också är mot krispaketen men med motiveringen att Finland inte ska betala priset för de misstag som oansvariga ledare och spekulativa banker har gjort. De övriga partierna är överens om att det krävs solidaritet EU-länder emellan, och att kanske även Sverige har ett ansvar att ta.

2009 var endast 2,9 procent av Finlands befolkning personer med utländsk härkomst och man har samma problem med en åldrande befolkning och minskade födslotal som på många andra platser. I invandringsfrågan använder Marko Kulpakko ungefär samma argument som i EU-frågan, han vill inte stänga dörren för arbetskraftsinvandring men innan arbetslösheten på cirka 8 procent åtgärdats anser han att det vore fel att ta emot fler människor. Sannfinländarna vill också se krav på att invandrare har fått ett jobberbjudande eller en läroplats redan innan de kommer till landet.

Övriga partier är överens om att Finland behöver invandring men ingen talar om att göra det lättare att komma till Finland. Ulla-Maj Wideroos, riksdagsledamot Svenska Folkpartiet menar att många mindre orter i Finland är helt beroende av arbetskraftsinvandring och att mycket av ”Finlands trafik skulle stanna och många kontor skulle förbli ostädade utan invandrare”.
Det lär visa sig efter valet om dessa partier kommer att ta strid mot främlingsfientligheten på allvar eller om de bara tänker försvara invandringen med motiveringen att någon måste ta de lågavlönade jobben.

Trots att Sannfinländarna anses vara ett främlingsfientligt parti är det enbart De Gröna som sagt att ett samarbete vore otänkbart. På frågan varför inte fler partier gjort som De gröna hänvisar Laura Kolbe, kandidat för Centern, till Finlands tradition av koncensusregeringar. Hon menar att om folket väljer att rösta på Sannfinländarna måste man också bygga system som låter dem vara med och regera. Ville Niinistö, riksdagsledamot De gröna, menar dock att för att väljarna ska kunna göra ett välinformerat val måste den politiska debatten i Finland bli öppnare.