Medan kvinnovetenskapen talade om att kvinnor har erfarenheter i kraft av att vara förtryckta delar av mänskligheten påstod Scott att benämningar av och föreställningar om våra kroppar gör något med oss. Det skriver professor Monika Edgren i en personlig betraktelse om sin vetenskapliga resa genom feminismen och moderskapet.
Om ett par veckor följer jag som handledare en doktorand till disputation. Hennes avhandling är en normkritisk historisk analys av hur familj skapas. Med fokus på internationell adoption och assisterad befruktning i svensk välfärdspolitik diskuterar hon hur myndigheter, jurister och forskare får makt att bestämma vad familj skall vara och vilka som anses lämpliga att bli mödrar och fäder. Hon följer en tråd i min historia, som förvisso också är hennes, men från ett annat perspektiv. Min tråd leder bakåt till en feministisk politik för ett inkluderande moderskap.
När jag själv en gång var doktorand i historia och arbetade med en avhandling om familj inom arbetarklassen under 1800-talet stötte jag i mitt källmaterial på fenomenet ”ogifta mödrar”. Att vara ogift moder var en avvikelse som kyrkan och samhället skapade och som hade svåra följder för de redan utsatta kvinnor som drabbades av benämningen. Deras barn fick etiketten ”oäkta” i kyrkböckerna vilket gav dem ett stigma av både socialt och ekonomiskt utanförskapet. De fick t ex inte rätt till arv, inte ens efter sin moder. Denna historia av moderskap har långa traditioner av intolerans och bestraffning. Förtrycket förutsatte benämnanden, att det gick att klassificera de syndiga. Kyrkan gick i spetsen och följdes av politiken.
Jag hade en personlig investering i ämnet familjehistoria och brottades mycket med hur jag som forskare skulle skriva familjehistoria utan att reproducera de ”oäkta” barnens utestängning ur den ”riktiga” familjen och de ”ogifta mödrarnas” utestängning ur det ”riktiga” moderskapet? Perspektiv underifrån som var gängse då innebar att kartlägga och förklara under- och överordning och att ge röst åt marginaliserade erfarenheter. Vi var många som skrev arbetarklassens, kvinnornas och andra förtrycktas historia, försökte förstå och förklara de förtrycktas erfarenheter.
För mig innebar det att skriva om de så kallade ogifta mödrarna, att ge röst åt deras erfarenheter. Jag tänkte däremot inte så mycket på att det var samhällets och framförallt kyrkans normsystem som gjort dem till avvikare och att de följaktligen blev behandlade och bemötta som sådana. Men så småningom kände jag mig inte helt bekväm med uppdraget att ge upprättelse åt de marginaliserade. Det löste inga problem att skriva in kvinnorna och barnen i den historia som en gång hade exkluderat dem. De kunde ju bli inkluderade bara som de Andra, som avvikare.
Moderskap stod visserligen högt i kurs som område för vetenskapliga undersökningar, inte minst i historia, men enbart som en kvinnopraktik med frågor om hur det varit möjligt att vara både mor och försörjare. Det var som om kvinnor hade givna erfarenheter just för att de var kvinnor och att kvinnor uppenbarade sig endast som en sort. Jag behövde ställa frågor om själva begreppen kvinna och moder och framförallt utan att blanda samman dem.
Halvvägs i min avhandling fick jag nya perspektiv då jag under ett halvår vistades vid ett amerikanskt universitet. Där frodades just då, 1990, något som kallades den språkliga vändningen. Den blev min följeslagare vetenskapligt men även personligt när jag något år senare stod inför valet att bli förälder; genom adoption.
Ledstjärnan var historikern Joan Wallach Scott som hade blivit alltmer kritisk till kvinnohistoria och inte minst till dess förenklade förståelse av begreppet erfarenhet. Medan kvinnovetenskapen talade om att kvinnor har erfarenheter i kraft av att vara förtryckta delar av mänskligheten påstod Scott att benämningar av och föreställningar om våra kroppar gör något med oss. Kvinna är inte en urkategori som föregår erfarenheterna. Detta var inte helt lätt att förstå men det skulle visa sig att det öppnade för helt nya praktiker och förståelser av våra liv och av historien. Scott menade att vi måste intressera oss för hur normer skapas och upprätthålls, att vi måste tänka oss att positioner som kvinna, man, svart, vit görs i de historiska diskurserna och påverkar våra erfarenheter.
Tänk vilka möjligheter som öppnades genom att se på historien på detta sätt och vilken kick att få insikten att moderskap görs, liksom familj, att modrande inte handlar om livmodern och brösten. Kampen för ett inkluderande moderskap och föräldraskap är lika viktig idag och kanske än viktigare då biologism tagit ett nytt grepp vilket visas i den nya avhandlingen om internationell adoption och assisterad befruktning.
