Två journalistikstuderande vid Göteborgs universitet, Frida Torstensson och Sofia Jonason Juvel, har mätt könsfördelningen i Piteå-tidningen och Västerbottens-Kuriren mellan åren 2005 och 2010. Det vill säga hur många kvinnor och män som syns i tidningens alla avdelningar.

Just dessa två tidningar valdes på grund av det faktum att de påbörjat medvetna ansträngningar för att bättra på statistiken efter en mätning som Publicistiskt bokslut gjort anno 2002.

Denna och andra studier hade visat att i medier överlag syns runt 30 procent kvinnor och 70 procent män. Resultatet som studenterna nu år 2011 redovisar i sin kandidatuppsats visar att i Piteå-tidningen förekom 28 procent kvinnor och 72 procent män under den aktuella femårsperioden, och motsvarande siffror för Västerbottens-Kuriren var 31 respektive 69 procent.

Piteå-tidningens ansvarige utgivare Bengt Larsson kommenterade den 9 april i sin egen tidning uppgifterna med en påtaglig besvikelse över att arbetet med att försöka förbättra jämställdheten varit så pass fruktlöst. Larsson har semester när FemPers söker honom men vi får prata med nyhetschef Annika Lahti.

Hon berättar att detta med att försöka få med fler kvinnor är en ständigt pågående process där man allt som oftast stöter på svårigheter.

– Det här har vi aktualiserat i många år, vi har vår white board där vi på morgonmöten prickar av hur många kvinnor vi har på ettan. Målet är naturligtvis att ha mer kvinnor än män, men det är svårt. Och sen tänker vi på att söka efter kvinnor vid intervjuer och reportage.

Är det svårt?

– Ja. När man kommer högre upp i beslutsleden är det fler män. Och när vi vill tala med kvinnor på golvet, när det handlar om vården, om förskollärare eller matbespisningar som vi skrivit mycket om, så vill de inte vara med. Och vi försöker motivera dem med att säga just det här, att tänk på att om fler kvinnor är med så vågar fler ställa upp i media.

Varför är det så tror du?

– Förr var det mycket att man inte ville vara med på bild för man var inte tillräckligt snygg, inte rätt klädd, men nu när man har digitalkamera kan man säga att du får se bilden och godkänna den. Men det finns också en stor okunskap, många tror att de kan bli av med jobbet.

– Vi har skrivit mycket om vårdboendet Öjagården som fått stor uppmärksamhet i PT för att det förekom låsta dörrar på demensavdelningen. Vi ville intervjua nattpersonalen om deras villkor men vi får aldrig komma och prata med någon på natten. Däremot, om man går till pappersbruket och pratar med de män som jobbar där så ställer de alltid upp och kliver fram om det är något som är orättvist. Vi försöker få kvinnorna att kliva fram genom att trycka på att det är svårt att förändra och få gehör om de inte kliver fram och berättar. Många verkar också tro att de måste säga och uttrycka sig bättre än bra. Det är väldigt frustrerande.

Att ha en jämn könsfördelning i redaktionen är ett steg mot mer jämställd representation i spalterna, men det betyder inte att det automatiskt blir bättre. Bengt Larsson skriver om en ”redaktionell kultur som regerar oavsett kön” på dem som ingår i redaktionen.

– Även om man tycker att vi är observanta så krävs det stor kunskap att hantera det rätt, säger Annika Lahti. Det som menas är att det finns många fallgropar, vi tänker alla fel ibland, det kan vara hur man uttrycker sig i en notis där någon blivit misshandlad, det är mycket att tänka på. Det gäller att ständigt vara uppmärksam.