Rosengård, miljonprogramsområdet i Malmös utkanter, har varit omskrivet ända sedan det byggdes. För de flesta är området synonymt med hög arbetslöshet, många invandrare och sociala problem. 2008 var det dags igen – när soptunnorna brann mellan höghusen och ungdomar kastade sten på polisen hamnade Rosengård i fokus.

– Det blev så mycket negativa skriverier. Varför skriver man aldrig när det händer något bra här? Varför skriver man aldrig om när Muhammed blir läkare?

Fotografen Urszula Striner går runt i ett vårsoligt och grönskande Rosengård, området hon själv växte upp i efter att hon kommit från Polen som sexåring.

– Den där muren stod jag ofta och spelade tennis mot,säger hon och pekar när vi går förbi Örtagårdsskolans tegelgula fasad.

Sned mediebild

Mediedrevet 2008 blev därför startskottet för projektet Ett annat Rosengård som Urszula Striner arbetat med tillsammans med författaren och historikern Jeanette V. Rosengren. Jeanette har tidigare arbetat i Rosengård, bland annat på kulturhuset ”Drömmarnas hus”. Båda kände att mediebilden inte alls stämde överens med deras personliga erfarenheter av området.

– Rosengård är inte perfekt, här finns problem. Men det är långt ifrån de proportioner som målas upp i media, konstaterar Urszula Striner.

Tryggt område

Resultatet har blivit en tvådelad reportagebok. Ena delen berättar om herrgården Rosengård, mönsterjordbruket som drevs av två ogifta systrar vid en tid då kvinnor inte ens hade rösträtt.
Vänder man på boken möter man dagens Rosengård.

Med sin kamera har Urszula Striner dokumenterat människor och miljöer alla tider på dygnet, under alla årstider. Gamla och nya Rosengårdsbor mellan 14 och 70 år berättar dessutom om sitt Rosengård, om sin bakgrund och sina drömmar.

Här är de återkommande orden inte brottslighet eller arbetslöshet. De intervjuade beskriver istället sin område med ord som gemenskap, trygghet, hjälpsamhet, förståelse och skithäftigt.

Älskar Rosengård

I boken berättar de vuxna om barnens akademiska studier, de unga om sina framtidsplaner. Mycket handlar om granngemenskap. Pensionären Bengt berättar hur man började fika och grilla tillsammans när balkongerna skulle glasas in och de boende var hänvisade till gården under renoveringsarbetet.

Tjugoettåriga och relativt nyinflyttade Fenix talar lyriskt om ett mysigt område som ger en vidgad förståelse för världen och informationsassistenten Faten slår med emfas fast att hon aldrig tänker flytta ifrån sitt älskade Rosengård. Det skulle vara för Beirut, i så fall.

– Vi ville inte ge en motbild, det hade inte heller varit rätt. Däremot vill vi ge en mer nyanserad bild, förklarar Jeanette V. Rosengren som dock beklagar att de inte lyckats få med fler unga tjejer i boken:

– Det finns tyvärr ett motstånd mot att visa sig i text och bild hos en del unga tjejer, eller snarare hos deras fäder.

Mötesplatser

De intervjuade har också många förslag på hur man kan göra Rosengård bättre och hur stadsdelen kan bli mer integererad med resten av Malmö. Olika typer av mötesplatser mellan Rosengårdsbor och andra Malmöbor står högt på listan.

En del har redan börjat göras för att locka ut människor till Rosengård. Sedan en dryg månad tillbaka kan man till exempel låna hörlurar och mp3-spelare på biblioteket och gå runt i området och höra boende berätta.

Och kommunen har bland annat planer på att anlägga en rosenträgård med kafé och olika aktiviteter, som kan locka även långväga besökare.

– Det behövs helt klart naturliga mötesplatser, ananrs blir det vi och dom. Ett naturligt sätt att träffas är idrotten. En konsthall skulle kanske också kunna vara något, funderar Urszula Striner.

Den helt färska reportageboken har i alla fall redan lyckats ta kål på en fördom om Rosengård. ”Jag visste inte att Rosengård var så grönt”, är den stående kommentaren från människor som hört av sig efter att ha läst boken

.