Vad är normalt? Med stigande förvåning lyssnar jag till debatten om surrogatmödraskap. Argument som hörts är bland annat att surrogatmödraskap är onaturligt/onormalt och att ingen normal kvinna skulle vilja bära fram ett barn som hon sedan inte vill ha. Dessa argument är problematiska på minst två sätt. För det första: vad är normalt och vem har rätt att bestämma vad som är normalt i samhället? Och för det andra, synen på själva surrogatmamman, vilket jag återkommer till längre fram.

Ibland har jag hört samma personer, i samtliga fall personer som betecknar sig feminister, tala för rätten till könskorrigering – men mot surrogatmödraskap. Men även rätten till könskorrigering har haft en lång väg att vandra, kantad med motstånd och uppfattningar som att det skulle vara ”onormalt att byta kön”.

Innan jag fortsätter resonemanget, vill jag stanna upp ett tag vid jämförelsen mellan könskorrigering och surrogatmödraskap/ofrivillig barnlöshet. Båda medför omfattande påverkan på kroppen, och måste ske med medicinsk hjälp. Men det finns fler likheter. Att uppleva sig ”född i fel kropp” har beskrivits som en närmast livsavgörande upplevelse, som går mycket djupt in i individens identitet. För detta finns det tillräckligt mycket förståelse i det svenska samhället för att könskorrigering, efter utredning, ska vara möjligt att göra i Sverige, på laglig väg.

Kan barnlöshet vara ett trauma?

Men även när det gäller föräldraskap hör man ofta hur människor beskriver det som helt avgörande för identiteten, detta att ta hand om och vara nära ett barn, att vara mamma eller pappa, att livet i och med detta har fått en ny och djupare mening. Och ofrivillig barnlöshet beskrivs som ett tungt och svårt lidande, så svårt att livet kan kännas meningslöst. Kanske skulle man kunna säga att den person som verkligen vill ha barn, och längtar efter barn, men inte kan få det, tillfogas ett trauma/sår i identiteten som när det gäller smärtsamhet tål att jämföras med upplevelsen hos den som upplever sig född i fel kropp? (Även om det förra förstås är så mycket vanligare att man vant sig vid att acceptera det, en del tänker att ofrivillig barnlöshet helt enkelt är del av de tunga sidorna i livet som man måste acceptera.)

Det finns säkert människor som moraliserar, dels över barnlösa och menar att de ska rycka upp sig, lära sig acceptera sitt öde och finna annan mening i livet, dels över människor som vill korrigera sitt kön. ”Man får väl lära sig acceptera den kropp man fått” är bara ett av de många moraliserande argument jag hört.

 

En viktig skillnad är dock att för att en individ ska korrigera sitt kön behöver inte någon ytterligare person bli inblandad på så sätt att den skulle upplåta sin kropp. Men för en del barnlösa skulle en surrogatmamma som bär barnet kunna vara hjälp ut ur den djupa sorg som ofrivillig barnlöshet kan orsaka.

Vad är ”normalt”?

 

De som argumenterar mot surrogatmödraskap på grund av att det skulle vara onaturligt eller onormalt, borde i konsekvensens namn även fundera över vad de tycker om bland annat  könskorrigering, samkönad sex, spermie- och äggdonation samt donation av andra organ, allesammans företeelser som fått kritik för att vara onormala eller ”mot naturen”, och vad de tycker om denna kritik. ”Det normala” och ”det naturliga” har i alltför många sammanhang används förtryckande, inte minst då det gäller kvinnors och lhbtq-personers rättigheter.

 

Utöver normalitetsargumentet är även den syn på surrogatmamman som förekommer i debatten problematisk. Till exempel tycks den förutsätta att hon inte kommer att ”ha” barnet efteråt. Men i en del fall som presenterats i media har surrogatmamman varit en nära vän eller släkting till barnets genetiska mor. Kontakten med barnet eller den genetiska mamman upphör inte efter förlossningen, utan surrogatmamman har kvar barnet i sin närhet, men slipper det slutliga uppfostringsansvaret.

Barnbarn är livets efterrätt, brukar det heta ibland. Vem säger att inte även barnen som blivit till med hjälp av en surrogatmamma skulle kunna utgöra ett mycket välkommet tillskott i umgänget för själva surrogatmamman, ett umgänge med barn som inte är lika betungande som att själv ha totalt föräldraansvar?

Men även om det inte fanns möjlighet till umgänge med barnet efteråt kan man inte utesluta att en del kvinnor skulle tycka det var en berikande upplevelse att bära och föda ett barn. Jag har hört flera kvinnor säga att graviditet och förlossning varit det häftigaste de någonsin upplevt, och att de gärna skulle göra det igen, men inte vill ha fler barn. En del kvinnor säger sig också aldrig i hela sitt liv ha mått så bra som de gjort just under graviditeterna. Detta är inga vetenskapliga argument, utan mer anekdotiska iakttagelser. Men kan man verkligen utesluta att ”normala” kvinnor skulle vilja bära och föda barn, utan att behålla barnet efteråt?

Jag kan hursomhelst konstatera att sådana kvinnor bryter mycket starkt mot det samhälleliga idealet om den goda modern, vars främsta och enda önskan i livet är att ta hand om sina barn. Men en kvinna som frivilligt lämnar bort ett barn hon fött – inte kan väl hon vara ”normal”? Normal eller inte – anta att det fanns kvinnor som gärna skulle bära och föda barn för att sedan lämna bort dem, i förvissning om att de hjälpte någon som verkligen mycket gärna ville ha barn – varför skulle det vara så fel?

Jämförelsen med frivillig prostitution haltar

Ett argument som hörts är att om surrogatmödraskap tilläts, skulle folk vänja sig vid detta sätt att skaffa barn, och fattiga kvinnor skulle exploaterats. Jämförelser har gjorts mellan så kallad frivillig prosittution, och tvångsprostitution. Jag anser att den jämförelsen haltar betänkligt, bland annat för att pengar inte behöver vara inblandade i surrogatmödraskap, men alltid är det i prostitution.

En annan jämförelse skulle kunna vara ”frivillig sex, där alla deltagande har utbyte”, versus prostitution. Men få skulle komma på tanken att säga att om folk har sex med varandra frivilligt, så kommer de att vänja sig vid att man kan ha sex och sedan börja köpa sex.

Istället för att göra en boskillnad mellan surrogatmödraskap och inte surrogatmödraskap, skulle man kunna låta den avgörande skiljelinjen gå mellan altruistiskt surrogatmödraskap, (vilket enligt min mening skulle var ok) och kommersiellt surrogatmödraskap (där exploatering hotar). Istället för att jämföra surrogatmödraskap med prostitution, vill jag jämföra med organdonation från levande donatorer. Detta är tillåtet i Sverige och gäller främst njurtransplantationer.

Det är inte ovanligt att donatorerna är nära släktingar eller vänner till mottagaren av njuren, men det förekommer också att folk altruistiskt skänker en njure till en mer okänd mottagare. Inga pengar får vara inblandade i dessa donationer, organhandel är inte tillåtet i Sverige. Att det sedan i andra länder förekommer att fattiga människor exploateras och under vidriga former luras på sina organ, har inte setts som ett argument mot de altruistiska organdonationera i Sverige. Inte heller har det förekommit protester mot altruistiska organdonationer pga att syskon eller andra tänkbara donatorer skulle kunna hamna under press att donera, vilket varit ett argument mot altruistiskt surrogatmödraskap.

Altruistiskt surrogatmödraskap – för solidaritet

Varför skulle inte surrogatmödraskap kunna ses på samma sätt som organdonation? Kanske för att det är alltför utmanande för våra föreställningar om ”den goda modern?” En ”normal” kvinna lämnar inte bort sitt barn vid födseln….eller kanske hon under vissa omständigheter kan tänkas göra det ändå….?

Som feminist och medmänniska vill jag gärna tro att tillåtande av altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige inte bara innehåller en potential för förtryck och exploatering utan även en potential för solidaritet och medmänsklighet, där kvinnor faktiskt vill hjälpa sina systrar, döttrar eller nära vänner.

Självfallet rymmer surrogatmödraskap, liksom organdonation, risker för exploatering. Men det utesluter inte, enligt min mening, att det också skulle kunna finnas former av surrogatmödraskap som inte är exploaterande, och att det vore synd att förbjuda dem då de skulle kunna innebära stor lycka och berika livet för alla inblandade. Men detta går inte att se så länge man blandar ihop kommersiellt surrogatmödraskap med altruistiskt. Ungefär som att man alltid skulle sätta likhetstecken mellan sex och prostitution.