Med sin queerteori Judith Butler har revolutionerat genusvetenskapen. Ifrågasätter någon att könet skulle vara en social konstruktion, eller att en heterosexuell norm genomsyrar samhället, får denne någon numera mothugg. Av en Butleranhängare.
Men det är inte bara i akademin Butler har gjort ett bestående avtryck. En hel generation queerkids har kunnat använda sig av hennes teorier, medvetet eller omedvetet, och slaktar nu lamm till hennes ära. Nej inte lamm, kanske, snarare en sojakorv.
Judith Butler var i Stockholm för att på tisdagen ge en Neale Wheeler Watson-föreläsning på Nobelmuseet med namnet ”Precarious Life: The Obligations of Proximity”och på onsdagen medverka i ett samtal på Södra teatern vid namn ”Mot en ny gatans politik” annordnat av Tankeverket.
Ett proppfullt Södra Teatern väntade spänt och förväntansfullt på onsdagskvällen på att denna filosofiska ikon skulle inta stora scenen. Till och med gångarna längs väggarna var fulla med folk som hellre stod upp i några timmar än missade Judith Butler. Alla som var där hade tur. Evenemanget sålde slut på nolltid och många som ville vara med fick aldrig någon biljett.
När Judith Butler väl äntrade scenen utbröt en öronbedövande applåd. Och med en charmigt intelligent arrogans som inte gör någon besviken intog hon stora scenen. Och ägde den. Både samtalspartnern Edda Manga och publiken verkade nervösa inför att ställa frågor till detta skarpa intellekt.
Butler talade om hur rättigheter skapas när vi tar oss dem. Hon tog upp revolutionerna i arabvärlden och hur lokala evenemang blir globala genom att de, utöver konventionell medial rapportering, delas på sociala medier och youtube av de medverkande själva.
– Gatuscenen är bara slagkraftig om den, samtidigt som den händer, delas globalt och får direkta globala följder, så som på aktiemarknaden. Både protesten och delandet är ett utövande av rättigheter som en individ tar sig, utan att de blivit oss tilldelade.
Hon drog sedan en parallell mellan detta och sina tidigare teorier om kön och genus.
– Kön och genus är inte frivilligt valda, men ett performativt utövande av vårt genus, eller vår sexualitet, är ett sätt att ta sig vissa rättigheter. Då vi tar oss rätten till vårt genus och vår sexualitet har vi också rätten att manifestera den, oavsett vilka konsekvenser det får.
Butler varvade en högklassig föreläsning med personliga anekdoter. Som den om att hennes mamma var rädd för dotterns ständiga ifrågasättande av auktoritet och rebellandan hon uppvisade i tidig ålder skulle leda henne in på brottets bana.
Istället blev hon en filosofins superstar och under de dryga två timmarna på Södra teatern har närmast en rockkonsertstämning infunnit sig. Det enda som fattas när Butler går av scenen är publikens rop på ”en gång till” (fast det säkert var fler än jag som kände en sådan impuls) och det obligatoriska efterföljande extranumret. Ett extranummer kommer dock Feministiskt Perspektivs läsare få, när Ana L Valdés i kommande nummer skriver utförligt om Butlers filosofiska betydelse.
I likhet med en klassisk Springsteenkonsert – den där som var riktigt bra – som halva Stockholm påstår sig ha varit på, kommer många, både akademiker, queerkids och feminister i största allmänhet, påstå sig ha sett Judith Butler när hon var här i maj 2011.
