Stämmer det, som en del colombianska krönikörer hävdar, att svenska myndigheter sympatiserar med Farc, och att Sverige blivit en fristad för terrorister? Eller handlar processen mot den svenske journalisten snarare om att tysta en för den Colombianska regeringen obekväm röst i Europa?

Som Colombiakännaren Johan Schmidt sade till tidningen Journalisten, är i så fall syftet delvis uppnått, eftersom den nyhetssajt, Agencia de Noticias Nueva Colombia, Anncol, som den svenske journalisten är redaktör för, stängdes ner kort efter gripandet.

Polariserat läge

Ordet beskrivs gärna som fritt i Colombia av politiska anhängare till den tidigare presidenten, Álvaro Uribe, och hans efterträdare från samma parti sedan augusti i fjol, Juan Manuel Santos.

Från oberoende journalister, journalister på vänsterkanten, försvarare av mänskliga rättigheter, som jurister, fackligt aktiva och yttrandefrihetsaktivister, hörs andra tongångar. Var och en som höjt en kritisk röst mot regeringen de senaste åren har fått vara beredd att utpekas som Farc-anhängare.

Colombia är ett polariserat land, där den styrande eliten varit van att inte kunna utmanas politiskt av den mindre priviligierade gruppernas intressen, eftersom konstitutionen under många år stängde alla partier utom liberala och konservativa ute från makten. Konstitutionen ändrades 1991 efter en av Farc ensidigt utropad vapenvila då många mindre gerillagrupperingar lade ner sina vapen och deltog aktivt i fredsprocessen. Den ledde till bildandet av Union Patriotica, en laglig och öppen politisk organisation som den nu häktade svensken var en del av. Men när UP började nå politisk framgång mördades tusentals av deras företrädare och vapenvilan upphörde. Andra flydde landet och sökte asyl, och det var så mannen hamnade i Sverige och blev svensk medborgare för snart 20 år sedan. I Colombia urartade våldet. Paramilitära trupper bildades av knarkhandlare och landägare som var trötta på FARC-gerillans kidnappningar och utpressning. Även knarksmuggling har finansierat både gerilla och paramilitär, och 2006 avslöjades banden mellan paramilitär och en rad parlamentariker, tidigare parlamentariker, borgmästare, guvernörer och högre tjänstemän, varav ett stort antal fällts i domstol.

Militära övergrepp

Det har också visat sig att militär samarbetat med kriminella grupperingar för att bättra på siffrorna i kriget mot gerillan genom att klä ut civila i gerillakläder helt enkelt skjuta dem. Över tusen unga män har dödats på det sättet i Colombia, enligt FN:s särskilde rapportör om utomrättsliga avrättningar, Philip Alston.

De som i Colombia uppmärksammat den typen av frågor har anklagats för att sympatisera med gerillan, och därmed i många fall ansetts som legitima måltavlor och föremål för förföljelse av paramilitär och underrättelsetjänst.

Trovärdighetsproblem

Den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos, vars familj är huvudägare i dagstidningen El Tiempo, betraktas av många som mindre fläckad av människorättsskandalerna än sin företrädare Álvaro Uribe. Juan Manuel Santos har själv varit redaktör för tidningen El Tiempo, suttit som försvarsminister tillsammans med Uríbe och ställde upp som presidentkandidat när kampanjen för att ändra konstitutionen så att Uríbe skulle kunna sitta en tredje period misslyckats. Kolumnisten Claudia López påpekade att banden mellan El Tiempos ägarfamilj och regeringen kunde skapa trovärdighetsproblem för tidningens journalistik. Som exempel tog hon upp den underliga rapporteringen kring en stor korruptionsskandal eftersom den till skillnad från de flesta andra mediers ansågs gynna Juan Manuel Santos. Detta tolkade tidningens ledning som en avskedsansökan och ledde till att hon fick sparken.

Riskabelt med tveeggad kritik

Svårast att verka är det för grävande journalister som bevakar väpnade konflikter på olika sätt. Särskilt för de som vägrar att välja sida, enligt den alltför vanliga logiken att ”den som inte är med oss är emot oss”.

Jineth Bedoya, nu kriminalredaktör på El Tiempo, kidnappades, torterades och utsattes för sexuella övergrepp av paramilitär för elva år sedan för sin rapportering. Ännu har ingen ställts till svars och hennes fall drivs nu i den interamerikanska domstolen för mänskligarättigheter, CIDH. I november förra året mordhotades samma Jineth Bedoya av gerillan, sedan hon gett ut en bok om gerillaledaren ”Mono Jojoy” där han utpekas som den som gav order att döda radiojournalisten Néstor Morales.

Mordhotet skedde i form av en annons på Anncols hemsida som löd ”Jineth Bedoya, journalist eller militär underrättelseagent?”. Bredvid annonsen fanns en bild på reportern och annonsen drogs snabbt tillbaka.

Anklagas för terrorism

Åtalspunkterna mot den svenske redaktören för Anncol har dock inget med publiceringar av den typen att göra, utan handlar enligt UD:s presstjänst allvarlig förberedelse till brott, finansiering av terrorverksamhet och administration av resurser avsedda för terrorism.

Den svenska ambassaden följer ärendet noga och har hjälpt mannen att få en försvarare.

Denne har överklagat häktningen och hävdat inför tevekameror att det rör sig om ett yttrandefrihetsmål.

Några detaljer så att målet kan förstås som sådant har advokaten inte lämnat, trots uppmaningar från pressfrihetsorganisationer i Colombia.

El Tiempo angav tidigt att det fanns uppgifter om att svensken mottagit 1000 dollar varje månad från Farc och en bild från ett gerillaläger där han är iklädd uniform och bär vapen. Dessa uppgifter finns med som grund för häktningsbeslutet.

Vanligare med hot

Det vanliga sättet att tysta journalister är dock inte att ställa dem inför rätta, oavsett om deras avslöjanden rör gerilla, paramilitär, dess kopplingar till politiker eller knarkaffärer. Istället brukar obekväma journalister hotas och mördas eller tvingas i landsflykt kortare och längre perioder. Ignacio Gómez är en av de undersökande journalist som lever under sådana villkor. Så sent som i tisdags gjordes ett inbrottsförsök i hans lägenhet. Vid två tidigare inbrott på bara två år har gärningspersonerna fått med sig dator och usb-minnen, uppenbart ute efter att skrämma och sätta stopp för hans rapportering. Gómez är även ordförande för och en av grundarna till pressfrihetsorganisationen Flip. Flip dokumenterar och uppmärksammar våld och hot mot journalister oavsett vem som ligger bakom.

Håller koll på rättsprocessen

Så länge anklagelserna inte har någon koppling till den svenske journalistens roll som redaktör för den regimkritiska nyhetsbyrån Anncol ser pressfrihetsförsvarare som Ignacio Gómez och Flip ingen anledning att uttala sig i målet.

– Vi har sagt att det inte handlar om ett yttrandefrihetsmål så länge rättsprocessen rör rollen som gerrillasoldat och inte journalist, men att vi står beredda om läget förändras.

Öppna domstolsförhandlingar väntas inledas inom kort och då kommer Flip att ha representanter på plats för att bevaka hanteringen av målet.

Bevisningen mot Anncol-redaktören är hämtad ur hårddiskar som hittats av colombiansk militär sedan de bombat ett gerillaläger i Ecuador och därmed dödade Farc-ledaren ”Raul Reyes”. Materialet har anförts som bevisning i mål där framför allt oppositionspolitiker kopplats ihop med gerillan.

Ogiltig bevisning

Regimkritiker har ifrågasatt materialets äkthet, och förra onsdagen ogiltigförklarades det som bevisning av Colombias högsta domstol. Målet gällde den tidigare socialistiske kongressledamoten Wilson Borja, som stod anklagad för samröre med Farc med utgångspunkt från uppgifter hämtade ur ”Raul Reyes” datorer. Enligt Högsta domstolen är materialet olagligt insamlat och dessutom framhöll domarna att ”innehållets giltighet inte heller kan verifieras eftersom de påstådda e-postbreven kopierats in i worddokument utan angivande av vare sig avsändare eller mottagare.”

Det är alltså samma källa som ska bevisa att den svenske journalisten blivit avlönad av Farc.

Ytterligare ett exempel på att källkritik är befogad i fall som dessa är den avlyssningsskandal inom statliga säkerhetstjänsten DAS som avslöjades 2009 och som det colombianska rättssystemet ännu inte lyckats gå till botten med.

Skenbart beskydd

Skandalen visar hur försåtligt attackerna mot pressfriheten fungerar i Colombia. En av de många journalister, människorättsadvokater och domare som avlyssnats är Claudia Julieta Duque. Hon undersökte det ouppklarade mordet på en av landets populäraste och mest regimkritiska journalister och satiriker, Jaime Garzón, och blev därför mordhotad. Hoten dokumenterades och ledde till att Duque fick beskydd inom ramen för det colombianska inrikesministeriets skyddsprogram för särskilt utsatta grupper.

Men avlyssningsskandalen avslöjade att skyddsprogrammet var infiltrerat av säkerhetsagenter, som i själva verket låg bakom en del av hoten efter att ha avlyssnat Duques telefon, brutit sig in i hennes lägenhet och spionerat på journalisten och hennes dotter. Informationen till agenterna läcktes av Duques egna livvakter. Förra året fick hon svenska Reportrar utan gränsers pressfrihetspris.

Utan tvekan är den häktade svenske journalisten redaktör för nyhetsbyrån Anncol och dess omstridda publiceringar. Men om han också är gerillasoldat återstår att bevisa.