Den enda gången jag träffat Anders Borg live var innan han blivit ANDERS BORG. Han höll ett trevligt anförande och framstod som en sympatisk person, men det som redan den gången slog mig var hans monomana fixering vid tanken att framför allt kvinnor arbetar för lite.

Häromåret skrev han lagom till jul en artikel med rubriken ”Kvinnor arbetar för lite”, och inför förra julen fungerade han som buktalare åt Reinfeldt, som i en DN-intervju hävdade att ”Kvinnor måste arbeta mer”.

Det empiriska underlaget för denna övertygelse föreföll i klenaste laget. Borgs fru hade tydligen under en period drivit en städfirma och haft svårt att få städerskorna att arbeta heltid, vilket enligt Borg berodde på att det inte lönade sig tillräckligt att gå från deltid till heltid. Jag försökte invända att förklaringen snarare var att städning är ett tungt arbete och att de här kvinnornas problem kanske inte var att de arbetade för lite utan att de tjänade för lite.

Tankevurpa

Sen blev Borg BORG och lanserade den märkliga tanken att sysselsättningen skulle öka om skatten sänktes för dem som har arbete men inte för sjuka, arbetslösa och gamla. Visserligen har de grupperna mycket lägre inkomster än de hade när de var unga och friska och hade jobb, men den skillnaden är tydligen inte tillräckligt stor för att förmå dem att rycka upp sig och söka alla de lediga jobb som översvämmar arbetsmarknaden.

Trots att de största skattesänkningarna gått till dem med höga inkomster har regeringen lyckats marknadsföra jobbskatteavdragen som något som främst gynnar undersköterskor och andra ömmande grupper. ”Det måste bli mer lönsamt att arbeta för deltidsarbetande och kvinnor som sliter i sjukvården och äldreomsorgen”, säger Reinfeldt.

Jag anser inte att höga skatter är något gott i sig. Felet är inte att skatten har sänkts, även om man kan invända mot omfattningen: de fyra avdrag som hittills genomförts har ”kostat” ungefär sjuttio miljarder i minskade skatteintäkter. Felet är att skattesänkningarna är så orättvist fördelade och att de har marknadsförts med det felaktiga påståendet att de skulle leda till att sysselsättningen ökade.

De enda erfarenheterna som pekar i den riktningen gäller en studie av ensamma mödrar i USA. Den visade att om skillnaden mellan att leva på bidrag och att arbeta ökade så blev de mer benägna att söka arbete.

Men tag de svenskar som fått de högsta jobbskatteavdragen, till exempel regeringens medlemmar. Skulle de ha slutat jobba och i stället anmält sig till a-kassan om de inte fått sänkt skatt? Jag har svårt att tro att de som i dag tillhör den så kallade aktiva generationen skulle lägga sig på sofflocket om de inte mutades med ständiga skattesänkningar.

Viktiga arbeten saknas

Den svenska arbetsmarknadens problem ligger knappast på utbudssidan utan snarare i att många arbetsplatser, inte minst inom den offentliga sektorn, har minskat bemanningen (som ofta är en bekvinning). Om en del av de sjuttio miljarderna hade använts till att betala människor för att utföra alla de arbeten som behövs i samhället – då skulle sysselsättningen faktiskt ha ökat, inte bara i teorin utan också i praktiken.

Den som tänker efter i fem minuter inser att myten om jobbskatteavdragens effekter är just en myt.

Du har ett jobb. Du arbetar mycket, kanske för mycket för att det ska hålla i längden. Du får någon eller några tusenlappar mer i nettoinkomst varje månad. Vad gör du då? Tänker du ”oj då, nu måste jag arbeta ännu mer”? Nej just det. När det senaste jobbskatteavdraget infördes läste jag en intervju med en kvinna som tyckte det var bra, för nu fick hon råd att gå ner i arbetstid.

Och inget ont i det, tvärtom. Om fler gjorde som hon skulle det rent av kunna leda till att fler människor får jobb. Men det är ju inte direkt den effekten Borg och Reinfeldt är ute efter.

”Skyll dig själv”

Nej, den bakomliggande tanken är en annan, och den bygger på en riktigt obehaglig människosyn. Det är ditt eget fel om du är sjuk, arbetslös, gammal. Ta din säng och gå, skaffa dig ett nytt jobb nu när vi har sparat bort ditt gamla, lyft dig i dina grånade hårtestar.

Nu räcker det faktiskt. Oppositionen skulle kunna rösta mot ett femte jobbskatteavdrag och avslöja de lögner dessa avdrag bygger på. De fackliga organisationerna skulle kunna vakna upp ur sin dvala och visa solidaritet med dem som drabbats av sjukdom och arbetslöshet och med de tidigare generationer som byggt upp organisationernas tillgångar.

Och Anders Borg skulle kunna utnyttja sin begåvning till något mer begåvat.