Nina Hemmingsson kommenterar ofta i intervjuer att hon gärna undviker sociala sammanhang. Och det är just hånet mot de sociala koderna som alltid brukar känns så befriande i hennes seriealbum. Nya Mina vackra ögon är inget undantag.

Om ordet ensamvarg någonsin klingat negativt, så placerar albumets huvudperson det på en piedestal. De dova kropparna med ihåliga ögon ger förlösande motreaktioner på de andra figurernas kommentarer och till synes vardagliga meningar.

De avsnästa figurerna får representera alla de jargonger, sociala konstruktioner och normer som ges att förhålla sig efter och agera med i möten med andra människor.

Även då avsnäsningarna uppfattas rent nedtryckande och väldigt mörka så känns de befriande i kontrast till det trånga utrymmet de avsnästa agerar inom.

Albumet är uppdelat i tre kategorier med enrutingar, teckningar och ”prinsessan & gemålen”. Den sistnämnda har en ”viss” koppling till Sveriges kronprinsessa och hennes make.

Här sitter dock prinsessan och talar fritt och ohejdat inför press och medier och det avslutas alltid med att en liten röst i bakgrunden säger ”hovets presschef i telefon till prinsessan”.

Prinsessan ringer dessutom till säpo för att få bort den där mannen som förföljer henne. Han är visserligen hennes make, men han ger ju henne psykbryt.

Med hjälp av fantastiska teckningar låter Nina Hemmingsson få socialt självklara normer förbli okommenterade.

En kvinna står förundrat och kikar på en pojke i ett vardagsrum och ropar till någon utanför bilden ”Snälla Gustav, hur hamnade den här tingesten i vårt vardagsrum? Den skär sig något alldeles gräsligt mot fondväggen.” Gustav svarar ”Lugn, det är bara vår son som kommit hem från skolan.”

Hemmingsson lyckas så snyggt och mörkt slå till mot ett samhälle som hellre uppmärksammar den nya fondtapeten än en son. Eller, beroende på hur man tolkar det, en moderskärlek som socialt tas för given.

När Nina Hemmingssons bok trillar ned i brevlådan gör jag mig redo för att avskärma mig och bli den största ensamvargen av dem alla.