Så länge surrogatförespråkarna romantiserar surrogatmödraskap, istället för att diskutera den verklighet vi lever i, så blir den här debatten tyvärr helt meningslös. Det skriver journalisten Johanna Langhorst och efterlyser alla de kvinnor som av altruistiska skäl vill bära andras barn i nio månader.
De som förspråkar surrogatmödrarskap talar hela tiden om de altruistiska och frivilliga kvinnornas rättigheter. Var finns då alla dessa altruister och frivilliga som brinner och längtar så efter att få bära andras barn i nio månader, och vars ”rättigheter” kränks i och med att surrogatmödraskap inte är tillåtet i Sverige? Kan de inte tala för sig själva?
Jag har fortfarande inte hört en enda surrogatförespråkare fundera över hur surrogatmödrarskap, altruistiskt eller ej, kommer att fungera i praktiken i ett hierarkiskt och patriarkalt samhälle som vårt.
Man talar om syskonkärlek och nära relationer, men det finns inga belägg för att surrogatmödraskap skulle bli en angelägenhet mellan närstående. Vad händer om det visar sig att det är tvärtom, att de som vill ha en surrogatmamma väljer just detta alternativ för att slippa en nära relation till den kvinna som behövs för att bära fram det önskade barnet.
Mycket pekar på att det är just på det sättet. De som väljer surrogatmamma istället för t. ex. adoption gör detta just för att de inte vill att barnet ska ha någon genetisk eller annan bindning till personer utanför kärnfamiljen.
Fortfarande har ingen surrogatförespråkare svarat på frågan om hur man ska se på surrogatmödrarskap ur ett jämställdhetsperspektiv. Det blir ju enbart kvinnor som förväntas vara altruistiska nog att bära ett barn i nio månader, med allt vad det innebär av risk för sjukskrivningar och andra komplikationer. En förväntan om kvinnlig oegennytta som stämmer otäckt väl överrens med ett mycket konservativt kvinnoideal. Ett ideal där kvinnors plikt är att producera avkomma.
Vi lever i ett tjänstesamhälle där vissa grupper beskrivs som närande och andra som tärande. Det ses som mer hederligt att städa skattefritt hemma hos den som kan betala, än att vara arbetslös. Arbetslösheten ligger på en stadigt hög nivå och att bära barn åt andra skulle kunna bli ett sätt för kvinnor utan jobb att få tillbaka sitt människovärde
Skulle det vara ett anständigt sätt att få fram gratis barnaföderskor? Är det en bra kvinnosyn?
Och hur ska vi kunna undvika ”svarta pengar” i samband med det altruistiska surrogatmödraskapet, när vi inte kan förhindra det i andra branscher?
Så länge surrogatförespråkarna romantiserar och döper om surrogatmödraskap till gulligare namn, istället för att diskutera den verklighet vi lever i, så blir den här debatten tyvärr helt meningslös.
