Tycker du att Hellas ”manshistoria” märktes även när du som ung flicka kom med i klubben?

– Ja det märktes, kampen för att få vara med på sina egna villkor som tjej i orienteringssammanhang var min första jämställdhetskamp. Det var lärorikt på många sätt. Inte minst skapade den ett systerskap mellan oss tjejer.

Kan du exemplifiera med episoder, iakttagelser av rådande klubbtraditioner med mera?

– Främst handlade det väl om den där attityden att bara den som springer längst och snabbast ska räknas. Jag kunde uppleva det som att vissa manliga tränare inte riktigt förstod varför tjejer överhuvudtaget höll på och tävlade – de kunde ju aldrig bli ”bäst”…

Hur blev du mottagen som ny medlem – kände du stark förväntan på dig om att prestera bra tävlingsresultat?

– Nej, jag tjatade på min pappa, Bo Romson, att få börja tävla för att jag själv gillade det och pressen på resultat , i den mån jag hade en sådan var alltid min egen.

Vad är ditt roligaste eller starkaste minne som aktiv tävlingsorienterare?

– Jag har många roliga, härliga och fantastiska minnen från tävlingar, träningar och läger… Mest för att vi hade så kul som ungdomar i klubben. Starkast och roligaste minnena är inte från själva tävlingssituationerna utan handlar om när man gjorde spex, ordnade träskfotboll, sprang som funktionär med resultat vid våra tävlingsarrangemang, gick och badade efter någon femdagarsetapp.

– Eller lyckan när det gick bra för något av klubbens budkavlelag och man tillsammans på tävlingscentrum kunde följde dramat, tack vare rapporter från radiokontrollerna.

Vad räknar du som din bästa prestation som tävlingsorienterare?

– Jag minns inte särskilt många resultat i detalj, men vet att jag kvalificerade mig till ungdoms-SM ett par gånger, och fick springa tunga sträckor i vårt förstalag på Tiomila-budkavlen flera gånger. Som 14 åring var jag med och vann DM-budkavlen och ”Fantomen-cup”, en tvåmannaorientering på Parken Zoo i Eskilstuna. Det grämde mig stort när en kvinna som förra världsstjärnan Annichen Kringstad trippade förbi på lätta snabba steg, hon som väl är tolv år äldre än jag…

– Jag måste helt enkelt se till att springa lite i skogen och inte bara på gångvägar om jag ska vara med igen, känns det som.

Vad har det betytt för dig när du engagerat dig i exempelvis klubbtidningen Budkavlen? Kunde du som redaktör iaktta mönster ur genusperspektiv?

– Att få förtroendet att vara redaktör minns jag som en väldig kick, och att forma arbetet tillsammans med klubbkompisar var väldigt roligt. Det gjorde att man liksom reflekterade över klubblivet ännu mer och därmed också lärde sig älska det mer! Jag minns inte att vi tänkte så mycket över jämställdheten då, mer än att vi tjejer var noga med att det inte bara killarnas insatser skulle omnämnas.

Hur tycker du att ledarmönstret sett ut ? Hur har det varit beställt med jämställdheten i beslutande funktioner?

– Beslutstrukturerna i Hellas har alltid varit väldigt mansdominerade, även om kvinnor alltid fått vara med på många sätt. Egentligen tror jag att jag känt mig mer diskriminerad från att bidra till arrangemang på grund av att jag valt att inte ha bil, än på grund av att jag är tjej. Det säger också något om orienteringssportens dilemman.

Har orienteringen haft betydelse för ditt engagemang i miljö- och naturfrågor?

– I högsta grad! Känslan att kunna läsa av skogen, att älska doften med morgondagg om hösten i en kohage – och upplevelsen att ha sett skogar och landskap i stora delar av Sverige och övriga Norden. Det gör omtanken om naturen mer självklar.

Hur ser du på orienteringsrörelsen i stort när det gäller så kallade miljöfrågor?

– Den är ofta progressiv, och jag har upptäckt fullt med kompetenta miljöhandläggare och miljökonsulter som är just orienterare. När jag jobbade i Stockholms stadshus hade jag också god hjälp av Stockholms Orienteringsförbund och Svenska Orienteringsförbundet när vi försökte stoppa utförsäljningar av stora naturområden.

– Men annars är orienteringsrörelsen en miljö där man inte gärna pratar politik…

Vi orienterare är väl nästan uteslutande naturvänner – men hur skulle vi tydligare kunna manifestera detta?

– Genom att göra samåkande och kollektivtrafik som standard för tävlingar i åtminstone Stockholmstrakten, där det ju faktiskt ofta finns relativt goda förbindelser. Som det är nu blir man lite ofrivilligt avstängd från orientering om man inte har bil.

Har Miljöpartiet en någorlunda preciserad syn på idrottens övergripande roll?

– Den kan säkert förfinas… Men partiet jobbar starkt för idrott som aktiverar många, ger social samhörighet och som gärna kan utföras utomhus och utan enorma anläggningar eller aren

or.

Om Miljöpartiet i framtiden når ännu större framgångar och kommer att samverka vid regeringsbildning? Skulle då uppdraget som kultur- och idrottsminister vara tänkbart för Miljöpartiet? Och rentav för dig själv?

– Kultur- och idrott är viktiga samhällsområden så det är inte uteslutet att Miljöpartiet vill ha dem i sin eventuella ministerportfölj, och det skulle inte vara främmande frågor för mig.

Tror du att idrotten haft betydelse för dig när du gjort politisk karriär, att du kanske lärt dig tänka långsiktigt, hantera nederlag, bejaka en tävlingslusta och kämpa för det du tror på och längtar efter?

– Framför allt har klubbmedlemskapet gett mig en möjlighet att utvecklas som person, och idrotten varit en arena för att genomföra idéer tillsammans med andra – och ett vuxennätverk utanför familjen. Det stärker en som självständig medborgare.

– Tävlandet har lärt mig att koncentrera mig på att prestera något under viss press. Det är också användbart i politiken!