Runt 700 personer samlades under lördagen på Mynttorget i Stockholm för att delta i SlutWalk – fenomenet som har spridit sig från Kanada över hela världen på bara ett par månader. ”Slut” betyder ”slampa” på engelska och är ett epitet som ofta givits till kvinnor för att berättiga sexuella övergrepp.

Det var i januari i år som polisen Michael Sanguinetti under en föreläsning för juridikstudenter i Toronto sa att kvinnor bör undvika att klä sig som slampor för att inte bli våldtagna. Som så många gånger förut lades ansvaret för att inte bli utsatt för sexuella övergrepp på offret. Men den här gången lät reaktionerna inte vänta på sig. I april hölls den första SlutWalk-manifestationen i Toronto med 3000-4000 deltagare.

SlutWalk vill dela med sig av budskapet att oavsett hur en person är klädd och oavsett hur en person beter sig så ska den inte behöva vara rädd för att bli våldtagen. Och framförallt inte få skulden för ett övergrepp. Som en av talarna på lördagens manifestation sade: ”Jag ska kunna gå naken och dyngfull och ändå få vara ifred.” SlutWalk vill påminna om att det aldrig är offrets fel och kämpar för att flytta fokus från offer till förövare.

Egen identitet

Lördagen bjöd på strålande väder, perfekt för dem som tagit temat för dagen på allvar och klätt sig i små glittriga klänningar, mini-shorts eller korta kjolar. Många gick med bar överkropp, både kvinnor och män. Sofia Slavik var endast klädd i ett par knallgula jeans. Gulsvart tejp täckte bröstvårtorna.

– Killar går ju med bar överkropp, sade Sofia. Varför ska inte jag kunna det? Jag ska kunna gå klädd hur jag vill utan att behöva ses på ett visst sätt.

Betty Jarra gick runt och delade ut hemmagjorda tygmärken och säkerhetsnålar. På märkena stod det ord som: hora, kvinna, slinka, kaffeflicka och älskarinna. Deltagare i demonstrationståget tog emot lapparna och iklädde sig gärna en tillfällig etikett.

– Vi är vad vi vill, sade Betty. Oavsett om vi kallas för hora eller slinka så har vi vår egen identitet och vi ska inte behöva bli våldtagna.

Mod och jubel

I väntan på att tåget skulle gå var det fri tillgång till mikrofonen och vissa tog chansen att göra sina röster hörda. Modigast var Alice som steg upp på bänken och tog mikrofonen.

– Jag heter Alice, sade hon, och natten till den 9 oktober blev jag våldtagen. Tack för att ni är här för mig idag.

Hon fick applåder, busvisslingar och jubel. Stämningen var extremt god och folk på väg förbi stannade till och anslöt. När tåget började gå mot Sergels torg via Kungsträdgården hördes slagorden lång väg. ”Kan en kjol vara för kort? – nej! Kan en urringning vara för djup? – nej! Får jag någonsin skylla mig själv? – nej!”.

Förövarnas ansvar

På plats på Sergelstorg bröt ett spontant dansparty ut till tonerna av McHammers ”Can’t touch this” och den gamla plågan ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”.

Johanna Karlsson sitter i RFSU Stockholms styrelse och var en av de som höll tal på Sergels torg.

– Man säger att det inte är den som blir utsatt för ett övergrepp som har ansvar eller skuld.
Det är fina självklarheter, men det är fan inte sanningen idag. Det är det som är så jävla bra med SlutWalk. Att vi pratar om förövarna. För det är de som har ansvaret och det är de som bär skulden. Tack för att ni sätter fokus på förövaren.

Linnéa Sjögren från FI höll också tal.

– Någonstans bygger våldtäkten på synen av min kropp som tillgänglig, som något lockande och provocerande som kan ta bort en persons vilja. Jag borde inte behöva säga nej, för jag har ju inte sagt ja. Har jag inte sagt ja så är det inte aktuellt. Min kropp kan inte skapa kaos. Min kropp tar inte ifrån någon annan deras förnuft och deras vilja. Alla sådana tankar som vi möter måste vi göra motstånd emot, för de hänger samman med samma tankar och samma attityder som gör att man tycker att det är okej att våldta. Det hänger ihop. Våra kroppar är våra kroppar och de är inte till för någon annan.

Effektiv provokation

Malin Träff är en av kvinnorna bakom streetdancegruppen Freshest och en av arrangörerna av SlutWalk Stockholm.

Hur tycker du att eventet avlöpte?

– Jättebra! Vi är så himla nöjda och glada. Och fortsatt arga förstås.
Det bästa med dagen var stämningen. Jag kände att dagen och tåget var självgående och att stämningen var laddad och peppad. Det var en härlig blandning av aggression och tro på framtiden. Det var grymt bra och fint. Vi gjorde ju en grej av att lämna ordet fritt och det tycker jag fungerade väldigt bra. Vi hade inbjudna talare men det bjöds på många känsloladdade spontantal vilket tillförde jättemycket till stämningen.

Uttaladet från polisen i Toronto var ju i januari, och SlutWalk Toronto var i april. Nu har fenomenet spridit sig över världen och nått Sverige. Varför tror du att SlutWalk har fått en så snabb spridning?

– Jag tror att folk blev tilltalade av att SlutWalk är en direkt reaktion på det här uttalandet. Det finns något konkret att rikta in sig på. Sen tror jag också att det beror på att man har valt att kalla det för SlutWalk. Just ordet ”slut” är så provokativt att rörelsen får uppmärksamhet och publicitet bara därför och det underlättar förstås spridningen.

Vad händer nu?

– Jag vågar inte säga riktigt vad vi jobbar med nu, men vi har alltid något på gång. Vi har ju jobbat hårt hela våren med Celebration of Womanhood och SlutWalk har vi jobbat stenhårt med i en månad. Den första SlutWalk var bara för två månader sedan, så det har varit snabba ryck. Nu behöver vi återhämta oss. Förmodligen kommer SlutWalk att bli någonting återkommande.
Nu vill vi bara vara kvar i den här känslan som finns efter idag. Glada, peppade och arga.