Från Rosa Huset meddelade statschefen att reklamen för prostitution under dagstidningarnas utgör ett brott och en djup diskriminering av kvinnans villkor.

– Med undertecknandet av det här dekretet har vi tagit ett gigantiskt steg, menade presidenten Cristina Fernández de Kirchner från Kvinnornas Salong i regeringsbyggnaden, i sällskap av stora delar av kabinettet inför representanter för kvinnorörelsen. Publiceringen av sexuella erbjudanden är inte bara ett ett medel för att begå brottet människohandel utan även en djup diskriminering mot kvinnor.

Dekret 936, med tillämpning i hela republiken Argentina, skrevs under inom ramen för kampen mot människohandel, men också för att uppfylla åtaganden i lagen om våld mot kvinnor och i enlighet med konventionen Belém do Pará*, försvara kvinnors rätt att leva ett liv fritt från våld.

För att implementera åtgärden skapas en övervakningsmekanism inom justitiedepartementet för publiceringen av prostitutionsannonser, som utformas i samarbete med det nationella kvinnorådet och den federala myndigheten för etermedier.

Åtgärden är alltså ett framsteg i utformningen av en politik som reglerar innehållet i medierna vad gäller kvinnodiskriminering, och kompletterar den påbörjade implementeringen av lagen om könsrelaterat våld. I den myntas för första gången i argentinsk lagstiftning, och på kontinenten, begreppet medialt våld. 
I lagen definieras det som ”sådan publikation eller spridning av stereotypa budskap och bilder via massmedier som direkt eller indirekt främjar exploateringen av kvinnor eller i sina bilder förolämpar, förtalar, diskriminerar, vanärar, förödmjukar eller kränker kvinnors värdighet, liksom användningen av kvinnor, ungdomar och barn i pornografiska bilder och meddelanden, vilket legitimerar särbehandling och bygger sociokulturella mönster som reproducerar ojämlikhet och genererar våld mot kvinnor”.

Annonserna som främjar sexuella erbjudanden i medierna faller perfekt inom ramen för definitionen om förödmjukelse och diskriminering av kvinnor.


Vinner stort på exploateringen

Kravet att förbjuda sexannonser i medierna är ett gammalt krav från kvinnorörelsen, särskilt de som anser att prostitution är en form av sexuellt slaveri.

2010 tog flera regionala dagstidningar beslutet att i linje med detta krav överge publiceringarna, och under en period då nätverken för sexuell exploatering och handel med människor (varav 80 procent är kvinnor) växte i landet.

La Arena (Pampas), La Mañana (Neuquén), La República (Corrientes), El Tiempo (Pergamino) och El Diario de la República (San Luis) är några av dem. De nationella dagstidningarna fortsatte däremot med sin linje att sprida annonser som ger stora vinster.

Enligt en uträkning av kabinettschefen Aníbal Fernández skulle dessa annonser ge dagstidningen Clarín en miljon pesos varje år (motsvarande cirka 1,7 miljoner kronor). Andra nationella medier som publicerar annonser av det här slaget är la Nación, Crónica, Ambito Financiero, Diario Popular och El Argentino. I Spanien visar en beräkning från 2007 av en parlamentarisk kommitté att spanska dagstidningar tjänade 400 miljoner kronor om året på sådana annonser.

Förbudet sätter alltså stopp för en lukrativ men dubbelmoralisk källa till intäkter för medierna. Medan de kommersiella sidorna publicerar annonserna gör medierna stor affär av undersökande reportage om människohandeln och prostitutionen och understryker vikten av politiska lösningar på frågan. Mediernas ledningar brukar inte ta ansvar för publiceringen av annonserna och har tidigare ifrågasatt varje reglering som en attack mot yttrandefriheten.

De som sedan länge bett om ett förbud säger istället att yttrandefriheten inte kan mätas i reklamen och anklagar medierna för samröre med koppleriverksamhet och människohandel (koppleri och bordellerna som reklamen gäller är förbjudna i Argentina).

Parlamentsledamoten Fernanda Gil Lozano, känd för sin kamp mot handeln med kvinnor och författare till ett lagförslag som presenterades 2010 i underhuset, framhöll förra veckan i en intervju att:

– Jag menar inte att medierna eller internetföretagen godkänner människohandel, men jag hävdar att de inte är okunniga om vad som vad som erbjuds under rubriken ”rubro 59” eller avdelningen ”följeslagare”. De är inte heller okunniga om innebörden av etermediernas erbjudanden om att skicka ord som ”skolflicka”, ”granne”, ”sötnos” till olika mobilnummer. Det innebär att om koppleri och människohandel, förutom att vara brott utgör handlingar av våld och djupt förtryck, är den krets som främjar dessa handlingar också delaktiga.

Översättning: Jenny Rönngren